Göteborgsposten – 5 september 1865, sida 1

kom ihåg, att jag icke ämnade att förolämpa er. och med dessa ord linkade han iväg öfver gräsmattan samt var snart försvunnen i skogen. — Godt, han blef litet skrämd, tror jag. Jag har aldrig förut sett honom så ond. Han är alldeles galen. — Kanhända vet han icke sjelf, huru grof han är yttrade jag. — Jag hatar honom. Vi hade dubbelt så roligt med stackars Tom Driver. Han brydde sig aldrig om någon och var alltid drucken. Men denne karl hatar jag. Han skämmer alltid bort våra nöjen, och han piskar Meg, hvilken jag ej tror skulle vara hälften så elak om icke han vore. Hör han hvisslar! — Äfven jag hör någon hvissla på afstånd bland träden. — Kors, jag tror han lockar på hundarne. Klättra för all del upp med mig här. Vi kröjo upp på den slutande stammen af ett stort valnötträd och spände våra ögon i riktning från hvilken vi väntade att Pegtops elaka koppel skulle angripa oss. Det var dock falskt alarm. — Nå, jag tror då icke att han skulle våga släppa dem efter oss — knappt nog, åtminstone. Men han är verkligen ett vildjur! — Och den mörka flickan, som icke ville släppa oss igenom, är det hans dotter? — Ja, det är Meg — eller Beanty, såsom jag kristnade henne, på samma gång, som jag kallade honom ÅBe