Göteborgsposten – 4 september 1865, sida 2

— Pu måste bestämt komma med, inföll jag och försökte att draga henne med mig. — Nåväl, komma vi in eller inte? skrek Milly frestande jå en sista uppmaning. — Ni skall inte komma in så mycket som så, svarade hon surmulet i det hon med tumme upi mätte en liten del af sitt finger. Denna rörelse slutades med en utmanande ätbörd och ett leende som visade hennes vackra tänder. — Jag har nästan lust att kasta en sten på dig, skrek Milly. — Gå er väg, jag kan kasta lika långt som ni; akta er sjelf, svarade flickan och tog upp en sten nästan lika stor som en kastboll. Med stor svårighet fick jag Milly bort, utan att ett utbyte af projectiler egde rum; hon var dock mycket förbittrad öfver min brist på ifver och vighet. — Nåväl kom med då kusin; jag känner en lät väg utefter strömmen då vattnet är lågt, svarade Milly. Det är en ohyfsad flicka, inte sannt? Då vi drogo oss tillbaka sågo vi flickan långsamt tagande väg mot en gammal torftäckt hydda, hvars gufvel syntes vid sidan af en skogbeväxt höjd. Hon svängde med ändan af sitt finger ett snöre, hvarvid var fästad den nyckel som nära nog blifvit föremål för en strid. Strömmen var tillräckligt låg för att göra vår flankrörelse omkring ändan af det till densamma sig sträckande pålstängslet mycket lätt; också fortsatte vi vår väg hvar