Göteborgsposten – 1 september 1865, sida 2

sta vandring i skogen kring Bartram. Men kan ej äta hjortron alltid, och sålunda fortsatte vi efter en stund promenaden utefter denna vackra dal, hvilken småningom utvidgades till en trädbeväxt dal-öppning, jemn i botten och omgifven af oregelbundna höjder; hvilka så att sägal bildade vikar och uddar, betäckta med dungar at storväxta träd. Just hvarest den trångare dal, hvilken vi passerat, utvidgade sig till den bredare, var den förstnämnda afstängd genom ett högt pålstängsel, hvilket ännu var mycket starkt, ehuru det såg ut att vara förfallet. I detta stängsel fanns en träport, groft men starkt förfärdigad, och på den sida från hvilken vi nalkades stod en flicka stödjande sig mot en at portstolparne och med ena armen hvilande på öfre delen af porten. Denna flicka var hvarken stor eller liten till växten — ehuru längre än hon på afstånd syntes vara; hon hade svårt hår, bred låg panna, och ett par vackra mörka glänsande ögon — det enda vackra i hennes ansigte, om jag ej äfven så kan kalla hennes tänder, hvilka voro mycket hvita och jemaa. Hennes ansigte var mörkt som en zigenerskas. Det lästes i detsamma en viss vresighet. Hon rörde sig ej, utan betraktade oss blott likgiltigt under sina mörka ögonbryn, då vi nalkades. (Forts.)