Göteborgsposten – 1 september 1865, sida 2

ter, ät hvilka jag ej kan göra rättvisa, helt enkelt emedan så många detaljer under den långa tiden undgått mitt minne. Men hennes sätt och tal voro så obeskrifligt groteska, att jag skakades af undertryckt skratt. Men under det burleska låg en melankolisk betydelse. Denna flicka, med lika liten uppfostran som en ladusårdspiga, fann jag snart besitta flera vackra naturliga egenskaper, som skulle kunna utvecklas — en mycket ljuf röst, ett underbart fint öra och en talang för mälning, hvilken helt och hållet satte min egen i skuggan. Detta var verkligen förvånande. Stackars Milly hade aldrig böcker af i hela sitt lif läst mera än två eller tre och hatade att tänka på dem. En, öfver hvilken hon var van att gäspa och sucka och i hvilken hon en timmas tid hvarje söndag måste stirra, på befallning af guvernören, var en tjock volym predikningar, och en torrare samling dylika kan man ej föreställa sig. Jag tror ej att hon läste något annat, och likväl var hon tio gånger så kunnig i vissa fall som hälsten af de unga damer, hvilka studera lånbibliotekernas skatter. För ölrigt hade jag ju lång tid på mig och då jag hyste en löjlig fruktan för att smittas at Nillys dialekt och slutligen blifva lik henne, så beslöt jag att göra allt hvad jag kunde för henne, lära henne allt hvad jag kunde, ifall hon ville tillåta mig, och småningom om möjligt åstad komma några siviliserande förändringar i hennes språk och sätt. Men jag måste för närvarande berätta om vår för