Jag hade sett honom, men han var wig ännu en gåta och ett under. Det lefvande ansigtet förklarade icke det förflutna, men innebar mera än porträttet mystiska förebud för framtiden. Han var fortfarande ett mysterinm och en vision för mig. Jug somnade slutligen. Den som på morgonen väckte mig var Mary Quince, hvilken sof i mitt yttre rum, hvars dörr var nära intill min säng. I samma ögonblick jag erinrade mig hvax jag fanns, sprang jag upp och blickade ifrigt genom fönstret, från hvilket man hade utsigt genom avenyen och gården. Det var likväl långt aflägset från porten. Omodelbarligen under detsamma lågo de båda gigantiska ur jorden ryckta lindarne, hvilka jag observerat då vi aftonen förut anländt. Jag såg i morgonens klara ljus bättre alla tecknen till vanskötsel och nästan till förfall, hvilka redan vid min ankomst förvånat mig. Gården var betäckt med gräs, sällan nedkördt eller boträdt af besökandes fot. Den melankoliska grönskan af denna vegetation blef tätare på de ställen som voro mera aflägsna från gårdens midt och var utefter murarne samt under fönstren förstärkt af stora nässelsamlingar. Åvenyen var äfven gräsbeväxt utom i midten, hvarest ett smalt spår innu visade körvägen. Den vackra balustraden af huggen sten at gården var betäckt af lafvar och mossor samt hade på tvenne ställen fallit sönder. Denna anstrykning at förfall ökades ännu mera af de båda omkullblasta träden, bland hvars gula blad små fåglar hoppade. Innan min toalett var fullbordad inträdde min kusin