känd, och der såsom nu fallet är fullmakorna underskrifvits af magistraten och stadsullmåktige, så äro de (fullmakterna) defekta tan att på grundlagseniig väg kunna komjetteras. Asgörandet at denna tormtråga tillcommer justitiestatsministern, som skall granska fullmakterna, och det lider intet tvifvel ut Ilans Excellens skall i denna ömtåliga vunkt råka i stor förlägenhet. Huru han ur lenna dilemma skall reda sig utan att törna not grundlagen, kan jag icke fatta. Det vore ytterst komiskt, men tillika ganska betänkligt im borgareständot vid riksdagens öppnande enlast komme att bestå af bruksdistriktens fem ombud samt ombuden tor hufvudstaden och Göteborg, der institutionen stadens äldstebibehållits, här emedan de förvalta en del donerade fonder, i Göteborg åter just derföre att grundlagens föreskritt hatts i minnet. I en stad vet jag att den valde representanten, som hittills alltid strängt hållit på grundlagen, men likaledes gerna velat vistas i hutvudstaden, nu vidtagit den fintliga åtgärden att låta magistraten jemte några gamla borgare, hvilkas handstilar göra troligt att de äro estadens äldste, hvilket de ock enligt kyrkoboken äro, underskrifva fullmakten. Utgången af biskopsvalet i Lunds stift motses med stor otålighet. Man kan sluta sig dertill, bland annat at en artikel i Wäkkarentör u. 17 d:s. Deri uppställes, såsom en absolut nödvändighet, att de blifvande biskopskandidaterna skola vara kända nom stiftet tör teologisk lärdom, presterliga gåtvor och kyrkligt sinne? — idet vill säga, förtydligar den fromme Wäktaren, sanne Herrans proster, som söka etter själarnes frälsning ; kyrkligt sinnade i rätt mening, de der vårda kyrkan såsom Kristi egendom, och tratas af nitälskan för Josephs skada. En hårdare förkastelsedom kan dock svårligen uttalas ötver flertalet at de nuvarande biskoparne, som, hvad än de tfrätas at icke är det at nitälskan för Josephs skada. Den fromme Wäktaren anlitar emellertid derjemte ett vida verksammare agitationsmedel — stiftsfåtängan. Erinrande att en flyttning från biskopsstolen i Lund icke kan ifrägakomma om ej till erkebiskopsstolen och att en sådan flyttning icke är otänkbar, lägges vigt derpå att under mer än 120 år endast en gang biskopsstafven i Lund sallit i handenpå en icke-skåning. Att denne (Olof Celsius) var en utmärkt man betyder intet, då han i alla fall var en utbörding. Den exklusiva stiftsfåtängans kittlande anlitas fördenskull nu, på det att hvarken biskop Sundberg (todd i Göteborgs stift, men t. d. domprost i Lund) eller statsrådet Carlson (född i Södermanland) skall tå så mänga röster att någon at dem kan erhålla tredje törslagsrummet, ty då är det icke osannolikt att endera blir nämnda till biskop. Första törslagsrummet tilltaller utan tvitvel professor Flensburg, som i det yttre är sliskigt ödmjuk, derjemte mycket högkyrklig och srätes at nitälskan för Josephs skada. Andra rummet vill man tilldela domprosten Melin, hvilken blott gör anspråk på ett förslagsrum såsom utmärkelse för sin stora lärdom och för sin genombeskedlighet. Tredje rummet, eller andra (då Melin skulle få det tredje) vill man gifva biskop Bring, under förhoppning, kanske med vilkor, att han skall undanbedja sig att vid utnämningen komma i fråga. Derige nom vore hrr Sundberg och Carlson ute stängda. Den gamle satyren Brunius är lika ifrig att nu motarbeta de begge sistnämnda som han förr var outtröttlig att söka utestängu Thomander från biskopsförslaget. Han tagoi -hela helvetet, hvarken mer eller mindre till vittne på de begge förstnämndas olamp lighot att komma på förslaget, och bedyra omm