Göteborgsposten – 31 augusti 1865, sida 2

vigt skiljas äfven vi från vårt medvetande. Taflan som värt lif utbredt för oss är ända till det sista så tjusande; fågeln i handen, ehuru sjuk och vingbruten, så oändligt mycket bättre än alla den mystiska okända skogens lysande innevanarc! Vi sitta gäspuande uppe, blinkande och själlösa; hela scenen skymtar blott framför oss, och sagorna och musiken är blott ett oredigt sorl för våra öron. Det ir ej tid ännu; vi äro ännu ej trötta, vi kunna uthärda iunu en timma, och sålunda protesterande emot hvilan vuckla vi och sjunka i den drömlösa nslummer, som, naturen skänker den trötte och lefnadsmätte. Min onkel öfvergick slutligen till ett litet berömmande tal öfver sin broder, hvilket var artigt och på visst sätt vältaligt. Han egde i hög grad den af nuvarande generation såsom jag tror alltför litet odlade egenskapen, att uttrycka sig med fullkomlig precision och lätthet. Han gjorde dessutom en mängd citater äfven ur franska förtattare under sin konversation, hvilken derigenom erhöll eu både elegant och artificiel karakter. Den var lätt och qvick, och då den var alldeles ny för mig, utöfvade den på mig en underbar trollmakt. Han förklarade mig, sedan han slutat med sitt förra ämne, att Bartram vore ett frihetens tempel, att ett helt lifs helsa vore grundad på frisk luft och kroppsöfningar under några få år af ungdomen och att talanger om också icke uppfostran skulle stillas i andra rummet för helsan. Derföre skulle jag, medan jag var på Bartram, använda min tid såsom jag behagade, och ju mera jag plundrade