Göteborgsposten – 31 augusti 1865, sida 2

måltid eller åtminstone dricka th6. Men dessa tankar syntes lemna honom lika hastigt som de blifvit yttrade och han fortsatte samtalet, hvilket snart, till stor plåga för mig, öfrergick till noggranna förfrågningar angående min dyre faders sjukdom, om hvilken jag ej kunde lemna några upplysningar och om hans vanor, hvilka deremot voro mig så väl bekanta. Måhända föreställde han sig att det kunde finnas någon ärftlig disposition inom familjen för den organiska sjukdom af hvilken hans broder dog, och kanske gällde sålunda hans frågor snarare möjligheten af att förlänga sitt eget lif än intresset att finna orsakerna till min fars död. Huru litet egde ej denne gamle man som kunde göra lifvet önskvärdt, och huru envist hängde han ej, såsom jag senare fann, fast vid detsamma! Men vi ha ju alla nett personer, hvilkas hf tillochmed varit po-itivt plågsamt — en kedja af kroppsliga qval — likväl med förtviflad och ömklig ihärdighet fasthänga vid detsamma. Ack, gamla eller unga äro vi i det fallet lika. Se det sömniga barnet, huru det vill uppskjuta att gå till sängs. Den lilla varelsen blinkar och stirrar med ögonen och han behöfver att alltjemt skakas för att icke sjunka i den slummer naturen kräfver; han är alldeles uttröttad, grinig och rent af själlös. och likväl bönfaller han om ett uppskof tillochmed i det ögonblick hans mor tager honom i sina armar och bär honom till hans bädd. Så är det äfven med oss, jordens fullvuxna barn, då naturen, vår milda moder, kallar oss till dödens djupa sömn. Lika motsträf