Göteborgsposten – 31 augusti 1865, sida 1

—7—— nvitt, vördnadsbjudande, blodlös, med brinnande ögon, ett märkvärdigt utseende af kraft och ett anletsuttryck, i hög zrad förvirrande — var det hän man i detsamma läste, ller var det ångest, grymhet eller tålamod? Denne besynnerlige gamle mans vilda ögon voro fästade på mig i det han reste sig upp. En ovana att sammandraga ögonbrynen, hvilken i vissa dagar autog en obebaglig anstrykning af vildhet, hvilade i hans drag medan han nalkades mig. Hon yttrade något med sin klara, milda men kalla röst, hvilket jag var mycket upprörd för att kunna fatta. Han tog båda mina händer i sina, önskade mig välkommen med ett hofmannalikt behag, hvilket tillhörde ett annat tidehvarf och ledde mig vänligt under många spörjsmål, hvilka jag blott till hälften förstod, till en stol nära sin egen. — Jag behöfver ej presentera min dotter — hon har besparat mig den förödmjukelsen. Jag tror att ni skall finna henne vara god och vänlig; au reste, jag fruktar hon är en mycket landtlig Miranda, som snarare är passande för en Caliban än för en sjuk gammal Prospero. Icke sannt Millicent? Pen gamle mannen tystnade liksom sarkastiskt väntande på ett svar och med ögonen allvarsamt fästade på min besynnerliga kusin, hvilken rodnade och oroligt blickade mot mig för att erhålla en vink om hvad hon borde svara. — Jag vet ej hvad det är för folk, hvarken den enc eller andre, tror jag, svarade min kusin. — Mycket bra, mitt barn, yttrade han med en liten