Göteborgsposten – 31 augusti 1865, sida 1

oss att stiga in. Den gamla qvinnan öppnade dörren, och i nästa ögonblick stod jag inför onkel Silas. I den längst bort belägna ändan af ett vackert rum satt vid sidan af ett litet bord, på hvilket brunno fyra vaxljus i stora ljusstakar at silfver, en gammal man med ett sällsamt utseende. Den mörka väggpanelningen bakom honom och storleken af rummet, hvars aflägsnare delar det ljus som föll så starkt på hans ansigte och gestalt blott ofullständigt kunde upplysa, gjorde att han framställdes i denna skarpa och egendomliga relief som man finner på ett väl måladt holländskt porträtt. För en stund sug jag ej någonting annat än honom. Ett ansigte hvitt som marmor, med någonting hemskt och graflikt i sitt utseende och med ett par sällsamma ögon som för en gammal man voro märkvärdigt lifliga; hans ögonbryn voro ännu svarta, ehurn hans hår hängde ned från tinningarne i långa lockar af det renaste silfver och fina som silke, nästan ända till hans skuldror. Han reste sig och jag kunde nu se hans gestalt fullständigt. Han var lång och mager, något lutande; han bar en slags vid beklädnad af svart sammet, som snarare liknado en klädning än en rock, med löst hängande ärmar, som visade hans snöhvita skjorta ett stycke uppåt armarne samt ett par skjortknappar vid handlederna, alldeles urmodiga på den tiden, hvilka aristokratiskt glittrade af diamanter. Jag kan ej i ord lemna en föreställning om denna uppenbarelse, hvilken tycktes vara tecknad i svart och