Göteborgsposten – 30 augusti 1865, sida 2

Frän Utlandet. Öfverenkommelsen mellan Preussen och Österrike underkastas det mest olikartade bedömande. Preussen triumferar, medan de sjelfständiga wienertidningarne sörja ötver, att konung Wilhelms minister tillvällat sig ostronet, under det han kastat skalet till sin österriska kollega, och de trösta sig endast med den tån deras ståndpunkt ingalunda patriotiska tanken, att Preussen genom Slesvigs ötvertagande beredt sig stora svårigheter på grund af det mellan tyskar och danskar rådande nationalhat, medan det icke är omöjligt, att utlandet skall blanda sig i frågan om detta utanför det tyska förbundet stående lands slutliga öde. I Wien är man isynnerhet förbittrad, dertör att Lauenburg afträdts emot penningar. Låt Preussen få Lauenburg! utbrister Ostdeutsche Post, det kan vara detsamma. Men att Österrike mottagit betalning i klingande mynt, det undergräfver vårt anseende och ger den preussiska eröfringen ännu mera värde. Man hyser isynnerhet fruktan för att Lauenburgs afträdande skall bli ett preecedenstall, då den venetianska frågan en gång skall afgöras. Att denna fruktan icke är så alldeles ogrundad, finner man redan deraf, att La France, på grund af Lauenburgs försäljning äfven förutsäger försäljningen af Venetien. Mellanstaterna äro mycket missnöjda öfver Österrikes uppträdande och påstå, att det ingalunda är de, som lemnat Österrike i sticket, utan Österrike som lemnat dem. I Frankrike bedömes öfverenskommelsen med stor stränghet. Sjelfva Le Temps, en af de få franska tidningar, som hysa tyska sympatier, säger: Vi veta ej, hvad vår diplomati tänker, men det är omisskänneligt, att frågan fullständigt ändrat sig. Hvilken sjelfbeherrskning det än behöfts för Frankrike, för att kunna svika en gammal allierad, kunde det likväl icke utan sjelfmotsägelse intervenera till förmån för Danmark, så länge det gällde en nationalitetsfråga. Nu är det deremot ej mera fråga om nationalitet, utan förtryck; det är ej mera tal om befrielse, utan om konfiskation. Emot en dylik politik äro alla repressalier berättigade. Denna sak stödjer sig hvarken på gamwmal eller ny rätt, utan blott på ett maktbud. Om Preussen endast fäster afseende vid egen fördel, berättigar det Frankrike att följa det kilna föredömet. Har Preussen lust till Lauenburg (Slesvig ?), finnes det vissa punkter vid Rhen, till hvilka Frankrike har lust och af hvilka det med samma rätt kan sätta sig i besittning. Alldenstund Frankrike är starkare än Preussen, är denna omständighet den svaga punkten i den Bismarckska politiken. Moraliteten har naturl. med den saken intet att göra. La France utbrister: Stackars Österrike! Ar det på detta sätt det tänker återupprätta sitt anseende i verlden? Midt i det nittonde århundradet dela de båda tyska stormakterna sig emellan befolkningarne såsom ett på slagfältet funnet byte. De kränka både den historiska rätten och nationalitetsrätten, både den gamla och den nya rätten, och dessa makter, hvilka företrädesvis gjorde anspråk på att representera rättsprincipen i Europa, de ställa sig nu sjelfva uteslutande på maktens och eröfringens territorium. Men maktens lösningssätt äro alltid kortlifvade, endast det på en rättslig grundval hvilande afgörandet är varaktigt.