— Jag brast ut i skratt öfver denna okonstlade fråga, och hon rodnade en smula och tycktes för första gången bli litet förlägen. — Ni är en half tum längre och hade sålunda ingen svårighet att ingå på hennes åsigt. Godt, ni ser bra ut! gör hon ej det, Quinzy? Men er klädning räcker er nåstan ända ner till hälarne — se på min. Hon blickade från min klädning till sin egen och upplyftade foten för att med den mäta skilnaden i längd mellan båda. — Kanske ni tycker att min är för kort? fortfor hon. Hvem är det? Jaså, det är ni! utbrast hon då gamla Hubbard visade sig i dörren. Kom in YAmour — ni är välkommen alltid, vet ni väl. Hon kom för att låta oss vetå att onkel Silas skulle vara lycklig att se mig närhelst jag behagude, och att min kusin Millicent skulle ledsaga mig till det rum der han vintade mig. I ett ögonblick försvunno alla de komiska känslor som blifvit framkallade af min originella kusins löjliga egenheter, och jag genomfors af en vördnadsfull bäfvan. Jag skulle nu få skåda lifslefvande den man, som under så många år af mitt korta lif varit ett föremål för mina drömmar, ett problem som jag fåfängt försökt att lösa — nu svag, bräcklig och äålderstigen, men dock alltid densamme. (Forts.)