Göteborgsposten – 29 augusti 1865, sida 2

Från Utlandet. Parlamentsvalen taga i Italien högligen ippmärksamheten 1 anspråk; alla partier ana, itt det gäller om en högst vigtig kamp. Nästa session skall afgöra öfver Italiens definiiva ställning till Rom och öfver möjligheten eller omöjligheten af en öfverenskommelse ned påfven. Huru man i klerikala kretsar lömer deröfver, kan man finna af följande itdrag ur ett romerskt bref till ÅAugsb. allg. heitung : Den italienska ministerens dagar äro räknade; de torde neppeligen öfverlefva valen, och nästa ministör skall vid sin bildning icke kunna undandraga sig demokratiens mäktiga inflytande. Men demokratiska tyckas valon vilja bli, åtminstone till större delen, i trots af alla varningscirkulärer. Den manliga romerska ungdomen tager sympatetiskt del i allt detta; ingen tidning förblir oläst, isynnerhet som äfven de klerikala tala om en tyst verksamhet å de främmande diplomaternas sida för den romerska frågans lösning. Till Unitå Cattolica meddelas från Rom: Diplomaterna sträfva för att den hel. stolen skall komma ur ett abnormt läge, hvilket ej kan vara längre; men initiativet dertill är icke påfvens sak, utan dens pligt, som skapade situationen, och till den ändan måste antingen bonapartismen eller påfvedömet duka under. Så illa skall det väl icke bli; ty påfven kan bestå som kyrkofurste, om han ock endast behåller Rom och en trädgård, och detta unnar kejsar Napoleon honom af hjertat gerna, ja, han skall icke anse det illa, om Pius IX lyckas på de möjligast bästa vilkor öfverenskomma med Victor Emanuel; men han skall ialla händelser nödgas ingå en öfverenskommelse. Den bekante statsmannen Massinco dAzeglio besvär sina landsmän i ett öppet bref: Agli elettori, att endast välja fasta och kloka män, hvilkas förnämsta ögonmärke de inre frågorna skola vara; ty med Venetiens förvärfvande skall det icke gå så fort, åtminstone bör denna fråga vid valen icke stå ifrämsta rummet; Europa skall i detta ögonblick icke kunna vinnas för dess lösning. Ja, erkänner den forne konseljpresidenten, Italiens oberoende har varit italienarnes lifligasto önskan itrån Petrarca till Carlo Alberti, men utan Napoleon III och den franska armåen skulle vi aldrig kommit dit. De äro, öppet taladt, våra välgörare. Kejsaren har äfven af ett annat skäl rätt till vår tacksamhet. En mindre högsinnad ande än hans skulle misstrott oss och ansett det föga klokt, att kasta sig in i ett svårt krig utan andra allierade, än ett till sitt omfång så litet land som Piemont; han förtröstade likväl på folket, hvars historia han kände, och hans berömvärda tillförsigt har icke kommit på skam. Axreglio uppmanar framför allt patrioterna till endrägt och den officiela tidningen, som offentliggör denna uppmaning, ansluter sig helt och hållet till densamma. Italienska regeringen har förbjudit utförandet hädanefter af religiösa processioner på gatorna. I Frankrike tyckes intresset ha svalnat REASONS ERNER NESSER EEE HETE AR