Göteborgsposten – 29 augusti 1865, sida 2

var gjord så kort som man ser på asbildningarne af bayerska bondflickor. Hon hade hvita bomullsstrumpor och ett par svarta läderkängor med för en lady ovanligt tjocka sulor. Jag måste tillägga att hennes händer voro, ehuru vackra, dock nog mycket solbrända. Och hvad är hennes namn? frågade hon nickande åt Mary Quince, hvilken betraktade henne med samma förvåning som en bondflicka från det inre af lanndet hvilken för första gången får se en hvalfisk. Mary gjorde en nigning och jag svarade i hennes ställe. — Mary Quince, upprepade hon. Ni är välkommen; Quince. Hvad skall jag kalla henne? Jag har ett namn för hvar och en af dem. Gamle Giles der är Giblets. Han tyckte ej om det i början, men svarar raskt nog derpå numera; och gamla Lucy Wijat der, hon nickade mot den gamla qvinnan — är Lucia de VAmour. Det senare var en förvrängning af Lammermoor; min kusin gjorde misstag emellanåt och var ej mycket bevandrad i den italienska operan. — Ni vet det är ett skådespel, fortfor hon, men jag kallar henne VAmour for korthetens skull. Hon skrattade glädtigt och jag kunde ej afhålla mig från att göra detsamma, Under en blinkning åt mig ropade hon högt: — LAmour! Den gamla qvinnan frågade med en nigning hvad hon ville. (Forts.)