ögonblick som den trånga dalen genom hvilken vi reste gjorde en hastig krökning. Vi reste ytterligare framåt, och nu förändrades omgifningarne. Vi kommo till en hög gräsbevuxen parkmark, öfver hvilken syntes höga träd, men alltjemt ilade hästarne framåt med en fart som liknade fyrsprång. Den gamla parkmuren följde ena sidan at vägen och en vacker häck af askträd den andra. Slutligen drog postiljonen in tömmarne. Vi foro in på en stor halscirkelformig förgård, bildad af parknurarne, och stannade framför en stor fantastisk jernport med ett par höga portstolpar af hvit sten, alltsammans betäckt af mossa och murgrön, med stora kornischer öfver hvilka sågs Ruthynska vapnet, under många generationer at denna familj sköljdt at regnet, nu nästan utplånadt. De båda portstolparne sågo fantastiska ut likt jättelika skiltvakter, hållande hvarandra hand i hand för att förhindra vårt tillträde till det sörtrollade slottet. Vår postiljon steg af och sköt upp den stora porten och vi kommo nu emellan dystra rader af ståtliga träd in på en bred rak aveny, hvars bredd var lika med sjeltva boningshusets dit de ledde. Detta hus var bygdt af det slags hvita sten, som i Derbyshire finnes i sådant öfverflöd. Detta var sålunda Bartram och här fanns onkel Silas. Jag var nästan andlös at oro då vi nalkades huset. Det klara månskenet föll uppå det gamla huset och visade dess prydliga byggnadsstil, dess refflade pelare, rika skulptur, torn och balustrader samt mossbevuxna väggar.