— ( Gd(40(4. AA— —— öfrerenskommelsen mellan Österrike och Preussen, Genom den d. 20 aug. i Salzburg at konungen at Preussen och kejsaren af Österrike ingångna öfverenskommelse dela de båda makterna, som fört kriget mot Danmark, sig emellan de genom wienerfreden af d. 30 okt. 1864 åt dem afträdda forna danska hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg sålunda, att Lauenburg (19 qvadratmil, 50,147 innevånare) för alltid tillfaller Preussen mot en ersättning af 22 millioner rdr danskt rmt, Preussen öfvertager förvaltningen af Slesvig (167 qv.-mil, 409,907 innev.), Österrike af Holstein (155 qv.-mil, 544,419 innev.). De båda sistnämnda hertigdömenas öde förblir oafgjordt, men det är ej svårt att förutse, huru det kommer att gå, om icke det öfriga Europa inblandar sig i saken. Preussen behåller i Holstein Kiels hamn och får anlägga befästningar, hvilka det helt säkert ej tänker utrymma. Preussiska trupper skola ligga tillsammans med österrikiska i den till hälften slesvigska, till hälften holsteinska fästningen Rendsburg. Preussen behåller tvenne militärvägar i Holstein. En preussisk telegraflinie och preussiska postvagnar gå genom Holstein. Preussen eger att gräfva en kanal genom Holstein och ha uppsigt öfver densamma. Holstein såväl som Slesvig ansluta sig till den preussiska tullföreningen. Allt detta är provisoriska bestämmelser, hvilka synas antyda, att Holstein är bestämdt att öfvergå i Preussens ego, så snart man lyckats uppställa tör Österrike en ersättning, med hvilken det blir tillfredsstäldt. Köln, Zeit., som i förbigående sagdt nu icke alls nämner sin förut förtäktade sats om afgörandet af Slesvigs öde etter nationalitetsprincipen, anmärker härom: Salzburger-öfverenskommelsaen kan i allmänhet anses som ett steg framåt för Preussen, men ett återtåg af Österrike. Preussen har i afseende på de från Österrike så aflägsna hertigdömena dessutom omständigheterna för sig, och Österrike befinner sig derjemte i så stor penningenöd och inre törvirring, att det har allt skäl att undvika ett krig. Man skall ej kunna förneka hr v. Bismarck förtjensten, att hafva beslutsamt begagnat sig af den tördelaktiga situationen. Ettersom han ej trodde sig behöfva frukta någon inblandning af utlandet, var han besluten att låta det komma till ett krig med Österrike. Alla planer dertill voro utkastade och de smärre tyska staterna gjorde den preussiske premierministern minsta bekymret. Ville de förblifva neutrala: godt, då skulle Preussen utkämpa kriget med Österrike såsom en duell. Ville mellanoch småstaterna inblanda sig, skulle Preussen låtit krigets röda flagga svaja och handlat efter grundsatsen: Den som icke är för mig, han är emot mig. Det skulle kastat sina bataljoner i stormmarsch på de krigslystna duodes-staterna, åtminstone de nordtyska, och afvaktat, hvem som skulle åter kasta ut dem. Vi finna häraf, buru nära ett krigsutbrott Europa i sjelfva verket varit. Den ena parten hade redan med hasardspelarens djerfhet bestämt sig för ett: va la banque! Det fattades blott en gnista i krutdurken. Hon blef ej tänd denna gång. Det förutnämnda bladet säger vidare: IIela öfverenskommelsen är likväl endast provisorisk. De båda stormakternas endrägt kan, om de ej förmå öfverenskomma om en slutlig lösning, ännu I( 111eTl.