Två jättelika träd, som slutligen blifvit öwervåäldigade af den senaste stormen, lågo med sina uppåtvända rötter och sitt gula lötverk som ej mer skulle blomma vajande för vinden på samma ställe der de fallit, vid högra sidan af gården, hvilken liksom alleen var gräsbeväxt. Allt detta gat åt Bartram en dyster karakter ar öfvergifvenhet och förfall, som gjorde en nästan förskräcklig kontrast mot det storartade i dess proportioner och rikedomen i dess arkitektur. Från ett högt fönster i andra våningen framträngde ett blekrödt sken och jag tyckte mig se någon titta ut derifrån och försvinna; i samma ögonblick hördes ett ursinnigt skällande af hundar, al hvilka några rusade in på gården från en halfsluten sidodörr. Midt under detta larm, som ökades af ropen från mannen i vagnens baksäte, hvilken hoppade ner för att dritva bort hund irne, samt postiljonens pisksmällar, körde vi upp framiör hulvudtrappan till detta melankoliska herresäte. Just som vår groom lade handen på dörrklappen, öppnades dörren och vi sågo vid det temligen matta skenet från ett ljus tre gestalter — en mycket mager och lutaden liten gubbe, klädd i hvit halsduk och med ett utseende som om hans svarta kläder varit för vida och gjorda åt någon annan, stod med handen på dörren; en ung, klumpig, men rätt vacker qvinnlig gestalt i ovanligt korta kjolar, med välformade ben och fötter, hvilka voro beklädda med kängor, stod i midten; bakom henne en lunsig qvinna, som liknade en hjelphustru. Den del af hushållet som sålunda stod uppställd för