Göteborgsposten – 28 augusti 1865, sida 2

jag sedan ofta observerat hos bönderna i Derbyshire då de betraktat dessa tjusaktiga och laglösa grannar. XXXI. Bartram-Haugh. IIastigt kom en stor välvälixt flicka, med svart hår och svarta ögon och i mitt tycke obeskrifligt vacker, fram till vagnsfönstret och bad under ett småleende, som visade de vackraste tandrader, hvita som perlor, på sin egendomliga dialekt och med många nigningar att få förtälja den unga ladyn dess kommande öden. Jag hade aldrig sett denna vilda menniskorace förut — dessa hemlighetsfulla barn af friheten och oberoendet. kn sådan skönhet hos denna kringstrykande slicka som stod framfor mig! Jag blickade på deras usla tält, deras enda skydd under de kalla nätterna, och undrade öfver deras oberoende och kände min egen underlägsenhet. Jag kunde ej motsta. Hon höll upp sin smala orientaliska hand. — Ja, jag vill höra mina blifvande öden, sade jag instiktlikt, återgifvande sibyllans småleende. — Gif mig litet penningar, Mary Quince. Nej, icke det der, sade jag, skjutande tillbaka det sex-pencestycke hon framräckte, ty jag hade hört, att dessa värda spåqvinnors uppenbarelser voro ljusa i man af deras klienters frikostighet, och var besluten att nalkas Bartram under lyckosamma förebud. — Nej, git mig det der fem-shillingsstyc