Göteborgsposten – 28 augusti 1865, sida 2

så godt han kunde peka ut läget af Bartram-IIaugh. Men dimman hade nu samlat sig öfverallt. Månan som skulle lysa oss sedan skymningen öfvergått i natt, svifvade ännu dunkel öfver våra hufvuden. Jag försökte att se den mörka skogsmassa som han beskef. Men det var förgäfves, och för att så en klar id om detta ställe såväl som om dess herre, måste jag vänta tills jag om en timma eller två skulle tå se allt på nära håll. Nu foro vi hastigt utför bergets sida. Frakten var vildare och mera ödslig än jag var van vid. Månans silfverljus började nu glimma, och vi passerade törbi ett rigenarläger med eldar npptända och grytor hängande öfver dem. Det var det första jag sett. Två eller tre låga tält; ett par mörka, skryn kliga käringar, veritabla häxor; en behaglig flicka stående bakom dem och blickand efter oss; män i underligt formade hattar, med brokiga vistar och lysande halsdukar sunt damaskor på benen stodo framför tälten. De utvecklade alla en brokig omvexling af färger i deras drägter. En grupp träd bildade en akgrund af skugga för tilt, eldar och gestalter. Jag öppnade ett vagnsfönster och ropade till körsvennen att stanna. Groomen på baksätet kom fram till fönstret. — Äro ej dessa menniskor zigenare? frågade jag. — Jo, miss, de äro zigenare, det är visst, svarade han under det han betraktade dem med det egendomli: emåleende, hälften föraktligt, hälften vidskepligt, som