Göteborgsposten – 28 augusti 1865, sida 2

ket, fortfor jag, och Mary Quince räckte mig motsträfvigt myntet. Den vilda skönheten fattade fem-slhiillingsstycket med ett leende och många nigningar och tacksägelser samt gömde det undan liksom hon hade stulit det. Hon blickade i min hand, alltjemt leende och berättade mig till min öfverraskning, att det var någon som jag tyckte ganska mycket om, och jag blef nästan rädd för att hon skulle nämna kapten Oakelcy; att hon skulle bli mycket rik och att jag skulle gifta mig med honom, att jag länge skulle komma att resa omkring från ställe till ställe; att jag hade några fiender, hvilka ibland skulle vara mig så nära att de funnos i samma rum som jag, och likväl skulle de ej vara i stånd att skada mig; att jag skulle se blod utgjutet, och dock icke mitt eget, och slutli gen att jag skulle bli lycklig och lysande som hjeltinnan i en fåsagaSäg denna charlatan till flicka en Viss oro i mitt ansigte, då hon talade om fiender och ansag hon mig derföre för feg och beräknade hon att min feghet kunde blifva förmånlig för henne? Det är mycket troligt. Visst är ätminstone att hon tog en stor messingsnål med en rund kula till knapp från något ställe af sina kläder och hållande den vid spetsen samt visande den för mig, förklarade hon att jag måste förskaffa mig en förtrollad nål lik denna, hvilken hennes mormor gifvit henne. Hon berittade munvigt om alla de signerier som blifvit vidtagna öfver densamma och berättade mig att hon icke kunde skiljas vid den; men dess egenskap var att man skulle sticka den i sin filt, och då skulle hvarken katt eller råtta eller