Göteborgsposten – 28 augusti 1865, sida 1

kunna fatta min afresa och undrande på mitt eget sinneslugn. Men när vi kommo till den gamla bryggan med de stora pilträden vid dess sidor och kastade en blick tillbaka på vårt kära Knowl — de ställen vi älska och lemna för en tid förete en så vemodig anblick då vi se tillbaka på dem — då kommo tårarne slutligen och. jag gret i tysthet långt efter sedan den vackra taflan var dold för mina blickar af mellanliggande höjder. Jag kände mig härefter lättare till sinnes och när vi gjort vårt nästa hästombyte och kommit in i en trakt som var okänd för mig, frambragte det nya scenerict och behaget af åkningen sin vanliga verkan på en ung resande som lefvat ett mer än vanligt isoleradt lif, och jag började erfara en på det hela taget ej oangenäm retelse. Mary Quince och jag började med oerfarna resandes hoppfullhet redan att spekulera öfver huru nära vi kunde vara intill Bartram-Haugh och blefvo obehagligt öfverraskade när vi klockan nära ett på dagen hörde af vår körsven att vi fortfarande hade fyrtio mil att resa, af hvilka en stor del gick öfver de hög Derbyshirebergen, innan vi uppnådde Bartram-Haugh. Saken var att vi hade åkt med en hastighet som mera var lämpad efter hästarnes beqvämlighet än vår otålighet; och då vi funno vid det värdshus der vi nu gjorde helt att vi måste vänta en stund medan en af våra skjutshästar blefve försedd med ett par nya söm i sin hästko, rådslogo vi om hvad som var att göra och som vi båda voro mycket hungriga kommo vi öfverens om att fördrifva tiden