Göteborgsposten – 28 augusti 1865, sida 1

öfverenskommet att det ej vore värdt att besvära sig med en förändring från postvagnen till jernvägen för tjugofem miles skull, och att sålunda alla sextio milen skulle göras med postvagn — det angenämaste sättet att resa, om man är fri frän bekymmer. De ollmänna och mera aflägsna dragen af landskapet kunna vi skönja bra nog från fönstret i en jernvägskupö; men det är förgrunden som intresserar oss; och denna utsigt hade vi i fordna dagar från fönstret i en postvagu. Man såg de olika sidorna af lifvet — lyx och elände — högmod och ödmjukhet; man såg folk i livrå, i trasor, i eleganta drägter; man såg bekymmerslösa ansigten och fårade af sorger, vänliga ansigten och elaka; det fanns intressanta och omvexlande scener i mängd. Vi åkte igenom den mörka skogen — den syntes alltid mörk för mig — der Åmausoleum står, hvarest mina älskade föräldrar nu båda hvilade. Jag betraktade dess mörka massa med en egen pinsam känsla och var glad när vi voro förbi densamma. På hela morgonen hade jag ej fällt en tår. Den goda Mary Quince gret då vi lemnade Knowl; lady Knollysögon voro ej heller torra då hon kysste och vilsignade mig samt lofvade ett snart besök; och i hushållerskans magra och energiska ansigte förmärktes starka ryckningar och hennes kinder voro våta af tårar då jag afreste. Men jag, som kände den största sorgen, fällde ej en tår. Jag blott blickade gång efter annan från det ena välbekanta föremålet till det andra, blek, upprörd, utan att rätt