Göteborgsposten – 28 augusti 1865, sida 1

med en tidig middag, hvilken vi tillsammans intogo i en underlig liten kammare med ett bågfönster, genom hvilket man hade utsigt åt ett mycket vackert landskap med en liten trädgard till förgrund. Goda Mary Quince hade vid denna tid liksom jag sjelf helt och hållet torkat tårarne ur sina ögon, och vi voro båda högligen intresserade, och jag för min del äfven litet orolig, rörande vår ankomst och vårt mottagande på Bartram-Haugh. Vi tillbragte en lång stund i den behagliga lilla kammaren innan, vi åter fortsatte vår resa. Den långsammaste delen af resan var, då vi foro uppför den långa bergsvägen. Jag har glömt namnet på den lilla vackra samling af hus — de voro ej så många att man kunde kalla dem för by — gömda i en massa träd, hvarest vi fingo fyra histar och två postiljoner, ty det var ett allvarsamt verk att resa uppför denna väg. Jag kan endast beteckna den såsom det ställe der Mary Quince och jag i all beqvämlighet intogo vårt th och köpte några pepparkakor som voro fullkomligt oätbara. Största delen af färden öfver berget skedde i gående och vid några mer än vanligt branta ställen fingo vi gå ur åkdonet och gå till fots. Men detta var för mig mycket angenämt. Jag hade aldrig bestigit ett berg förr och ormbunkarne och ljungen, den rena luften, men framför allt den storartade utsigten öfver det rika landskap vi lemnat bakom oss, belyst af den nedgående solen och utbredande sig i små höjder och dalar långt nerunder oss, alldeles förtjuste mig. Vi hade just nått den högsta delen af berget när solen gick ner. Jag bad mannen som satt bakom oss att