rer och färger hos det lefvande originalet, som jag följande dag skulle se för första gången i mitt lif. Morgonen kom — för en lång tid min sista på Knowl — en dag af skiljsmessa och sorg, men äfven af nyhet och omvexling. Resvagnen och posthästarne stodo vid dörren. Kusin Monicas åkdon hade nyss kört bort med henne till jernvägsstationen. Vi hade omfamnat hvaraudra under tårar; hennes vänliga ansigte stod ännu framför mig och hennes ord at tröst och hopp genljudade ännu i mina öron. Morgonkylan var ännu qvar i luften; frosten glittrade på fönsterrutorna. Vi hade tagit en hastig frukost, hvaraf min del utgjorde en enda kopp th6. Hvilket underligt utseende hade ej huset nu! Inga mattor i de obebodda rummen, dörrarne till största delen tillslutna, hela tjenstepersonalen utom mrs Rusk och Branston afflyttad. Dörren till hvardagsrummet stod öppen, och en hjelphustru skurade golfvet derinne. Jag kastade min sista blick — hvem kunde väl säga för huru länge — på det gamla huset och suckade. Allt var nu i ordning för afresan. Jag lät Mary Quince stiga upp i vagnen först, ty hvarje minuts dröjsmål var för mig dyrbart; och nu var ögonblicket kommet. Jag omfamnade och kysste mrs Rusk i förstugan. (Forts.)