Göteborgsposten – 25 augusti 1865, sida 1

2—2———— min dyre saders anlete — understundom hvitt och skarpt som elfenben, ibland genomskinligt likt glas, och ibland hängande i hemska veck, men alltid med samma onaturliga uttryck af djefvulskt raseri. Denna vision kunde jag blott undvika genom att sätta mig upp och stirra i ljuset. Alldeles uttröttad föll jag slutligen i sömn och hörde i drömmen min fars röst tydligen yttra utanför sängomhänget: — Maud, vi komma sent till Bartram-Haugh. Jag vaknade i ytterlig fasa. Väggarne tycktes ännu genljuda af denna uppmaning och den som uttalat den föreställde jag mig ännu stå på andra sidan om sparlakanet. Förfärlig var den natt jag tillbragte. På morgonen stod jag, sjelf lik ett spöke, i min nattdrägt vid lady Knollys säng. — Jag har fått en varning, sade jag. 0, kusin Monica, pappa har varit hos mig och befallt mig till BartramHaug, och dit vill jag begifva mig. Hon stirrade oroligt i mitt ansigte och försökte derefter vända saken i skämt. Men jag såg att hon var orolig öfver det besynnerliga tillstånd, i hvilket öfverretning och själsoro försatt mig. — Ni anser alltför mycket som på förhand gifvet. Maud, sade hon. Silas Ruthyn skall utan tvifvel vägra sitt bifall. — Gud gifve det! utropade jag; men om han icke gör det är det för mig detsamma, ty jag skall dit alla fall. Han må låta visa bort mig, men jag vill i alla