Lady Knollys aterkom inom få minuter. Om jag varit litet mera kallblodig, skulle jag varit klok nog att inse att hon skickat stackars d:r Öryerly ut på sin resa, att finna kost och logis halfvägs till Bartram, för att genast aflägsna honom från mig och salunda göra mitt beslut — om det ens kunde kallas för mitt — outerkalleligt. — Jag ger er mitt bifall, min älskade, sade kusin Knollys, i sin fur hjertligt omfamnande mig. Ni är en liten förständig slickunge som gjort just hvad ni borde ha gjort. — Jag hoppas att jag gjort det, framstammade jag. — Hoppas? snick-snack! den saken är så klar som dagen. Branston kom nu in och anmälde att middagen var serverad. XXIX. Huru ambassaden lyckades. När vi kommit in i den rikligt upplysta matsalen kunde jag tydligen se att lady Knollys Sjelf var rätt mycket upprörd. Men hon var ättad fran ett bekymmer, och under hela vår måltid var hon glad och pra sam och omtalade alla sina tidigare erinringar om min illskade far. De flesta af dem hade jag hört förut; men de kunde ej upprepas för ofta. Icke destomindre förflyttade sig mina tankar emellanat