-—Ä— — ——— — såg jag ut öfver den välkända skogen. Solen var nu nere. Det var redan skymning och den kommande nattens hvita dimma hängde öfver trädens tunna och gulnade löfverk. Allting lemnade en melankolisk anblick. Huru föga anade de, som nu afundas den unga arftagerskan till en furstlig förmögenhet, hvilken tyngd som låg på hennes hjerta eller huru gladt hon i detta ögonblick skulle velat säga farväl åt sitt lif! Lady Knollys hade ännu ej återvändt, och mörkret tilltog hastigt; en massa af mörka kullar stodo uppradade i vester, mellan hvilkas sluttningar ännu återspeglades en blek dager. Samtalsrummet var redan nästan fullkomligt mörkt, men några strålar af denna svaga dager föllo på en svart gestalt, som annars ej skulle kunnat synas, och hvilken vid fönstergardinerna stod lutad mot fönsterkarmen. Gestalten närmade sig plötsligt med knarrande steg; det var d:r Bryerly. Jag blef öfverraskad och bestört, ty jag visste ej huru han kommit dit. Jag stod och stirrade på honom i skymningen något oartigt, fruktar jag. — Huru mår ni, miss Ruthyn? sade han, framräckande sin hand, lång, hård och brun som en mumies, och lutande sig litet framåt för att komma så nära som möjligt, ty det var ej lätt att se i denna djupa skymning. — Ni är förvånad, tror jag, fortfor han, att se mig så snart igen? — Jag visste ej att ni hade anländt. Jag är glad