Göteborgsposten – 22 augusti 1865, sida 2

förvirrat mig, likt ett skiftande ansigte, stundom smålcende men alltid olycksbådande, i en elak dröm. XXVILII. Jag blir öfvertalad. Nu hade jag sålunda slutligen fått höra anledningen till det mystiska vanrykte, hvari onkel Silas råkat. Vi suto tysta för en stund, hvarunder jag blickade ut i rymden och sände honom i en triumfvagn och med lagerkrönt hjessa genom inbillningens stad, ropande efter honom: Oskyldig, oskyldig! martyr och segrare! Oräkneliga gestalter — rader öfver rader af menskliga ansigten — från den fullsatta gatan, de fullsatta fönstren, de fullsatta taken, förenade sig i detta jublande rop, och trumpeter smattrade, trummor dånade, och mäktigt ljudande orglar och körer af sångare uppstämde hymner till hans ära: klockor ringde, kanoner dånade, och luften darrade vid denna mäktiga harmoni; men Silas Ruthyn stodi sin fulla längd i den glänsande vagnen med ett stolt, dystert och mörkt ansigte som ej upplifvades af glädjen och ärebetygelserna, och bakom honom en slaf, hvilken hånande hviskade något i hans öra, medan jag och hela staden med mig fortfor att ropa oskyldig! oskyldig! martyr och scgrare! Och nu var drömmen slut, och framför mig såg jag endast lady Knollys allvarsamma, tankfulla uansigte, med dess lindriga anstrykning af sarkasm.