uppskattade högt hans värde. — Kaptenlöjtn. Rudbeck var född d. 29 Maj 1826 och blef officer 1846. Tjenstgjorde vid franska flottan 1852—54 och reste, enligt order, i Frankrike och England 1856 för att inhemta kännedom om artillerivapnets framsteg. Han var ledamot af krigsvetenskaps-akademien och örlogsmannasällskapet samt bar riddarkorset af franska Hederslegionen, danska Dannebrogsorden och tunesiska Nichan Iftikhar-ordens 2:dra klass. Sedan 1858 var han gilt med friherrinnan Magdalena Rudbeck. — Hr Zandahbls experiment var i förgår föremål för polisransakning, då hr Zandahl förbjöds vid vite af 150 rdr att företaga dylika experimenter i trakten af hufvudstaden, förrän han med noggrannhet uppgifvit hvaruti sprängningskraften består och inlemnat en utförlig beskrifning på sin uppfinning. — I tryckfrihetsmålet mellan häradsh. grefve Sparre och tidningen Gamla Fäderneslandet valdes i Måndags till jurymän å kärande sidan kapt. v. Francken, statskommissarien Johansson, d:r Edholm (utesluten af svaranden) samt grosshandl. Glosemeyer; å svarande sidan v. häradsh. J. G. Carln, mag. 5. Å. Hedin, litteratören Arnelius (utesluten af käranden) och litteratören Heine; af rådhusrätten (3:dje afdelningen) expeditionschefen Lindhagen, t. f. revisionssekreteraren Hedenström, riddarhusfiskalen Lagerheim (utesluten af svaranden), grosshandl. Engellau samt snickaren k. Edberg (utesluten at käranden). Juryn sammanträder d. 25 d:s. — En dotter af fru Olin, den utmärkta hofsångerskan, hvars minne aldrig skall utdö i svenska sångens hätder, afled i Stockholm i Tisdags vid 88 års ålder. Hon dog ogift, ehuru hon två gånger varit nära att blitva gift. Hennes första trolofvade stupade som länrik i finska kriget; hennes andre trolofvade, en grefve Frölich, dog mellan andra och tredje lysningen till äktenskap. M:lIl Olin efterlemnar intressanta anteckningar, gjorda dels af hennes mor och dels af henne sjelf. — Åter har å en af Stockholms fläskundersökningsbyråer anträffats trichiner i köttet af ett inhemskt svinkreatur. — Om Augiers Notarien Guerin och dess uppförande på Humlegårdsteatern yttrar P.-T.: Notarien Gusrins karakter liknar närmast någon af våra förnämare och rika bränvinsadvokaters — de kunna för öfrigt också ha mindre eller större rang i staten — på landet. Han är en komplett materalist och egoist, ett simpelt hjerta, men ett slugt hufvud. Han tyranniserar sin naivt underdaniga och tillgifna hustru, föraktar öfvermodigt sin hederlige och tappre son, som han vill begagna sig af, likasom af alla öfriga menniskor, för att sjelf klifva upp till ärans tinnar. Till den operationsplan, han uppgjort, hör att han skall förskaffa sig ett närbeläget slott, med hvars besittningsrätt följer adligt namn och titel. Detta slott eges för närvarande af en hr Desroncerets, en ädel man, men en vurmare, som fått den fixa iden att han är ett mekaniskt snille och som slösat bort sin förmögenhet, så när som på det lilla slottet, på misslyckade försök, hvarefter han frivilligt satt sig under förmynderskap at sin egen unga dotter, som, enligt hvad fadren och hela verlden tror genom affärssnille och lyckade spekulationer återförvärfvat förmögenheten, hvilket duck så litet är fallet, att hon tvärtom nödgats sätta sin egen hemgift in i en försäkringsanstalt för att försäkra tadren om en lifränta. Hr Deroncerets är tecknad med stor omsorg och psykologisk skärpa, och scenen då den galne fadren forgafves af dottern begär penningar, som hon nödgas neka, emedan hon ej har dem, utan att dock våga yppa detta skäl för den gamle, är af djup och tragisk effekt. Genom ett, dottern ovetande, upptaget lån och hemlig förpantning af det gamla slöttet, håller detta på att genom Gurins bakslughet öfvergå i den senares händer, då i sista stunden Gusrins egen son träder emellan och Gucrin sjelf undergår en moralisk förkastelsedom, i det att han öfvergifves af både son och hustru. I den dramatiska utvecklingen ingripa derjemte två andra personer, en kallt beräknande och njutningslysten kokett, fru Lecoutellier, ett qvinligt motstycke till notarien Gusrin, och hennes nevö, Arthur Lecoutellier, en ung intrigant rond, som processar med tanten om arfvet efter hennes man och friar till henne på samma gång. Utan tvifvel återstår ännu för de spelande att utpregla åtskilliga fina anspelningar genom hvilkas tillbörliga framhällande karakterernas inre skall framstå i en starkare och fullständigare belysning; men erkännas bör derjemte det goda samspelet och den talang, hvarmed flera af hufvudpartierna ätergifvas. Hr W. Ahman, såsom notarien Gusrin utvecklade i många scener en utmärkt framställningskonst, som äfven framkallade liflig sensation, och hans uppfattning öfverhufvudtaget af den råe, slipade och drygt belåtne landsbygdsnotarien var fullkomligt riktig. Hr Lagerqvist framställde den gamle Desroncerets och helsades såsom recett-tagare för qvällen, med applåder vid sitt inträde. Hans bekanta förmåga att återgifva karakteren genom sjelfva masken förnekade sig ingalunda heller denna gång i hans fortjenstfulla spel skulle dock en större värme och innerlighet måhända varit på sin plats. Gusring hustru, fru Åhman, och Desroncerets dotter Francine, m:ll Hartman, återgåfvos, om också ej med någon dramatisk styrka, likväl okonstladt och behag. ligt. Fru Pousette, som spelade den ränkfulla Ce: cile Lecoutellier, var, oaktadt den omsorg hon egna rolen, dock icke vuxen densamma. Hr Raa, Loui: Gucrin och hr Wagner, Arthur Lecoutellier, vore