Göteborgsposten – 18 augusti 1865, sida 1

vi ute Me DNNIAHH vita bredkulliga mössor. Att den ofantliga c massan af besökande mottogs och vägvisades ned största välvilja tillhör nu alla länders krigs-II lartyg, då de uppträda på utländskt sarvatten. Då jag i Söndags besökte pansarfrogattenjn hölls der gudstjenst, på mellandäcket. Det til-: läte oss att öfvervara densamma. Den förrät-i tades af en Pop med långt skägg, hög syrhörnig hatt och fotsid kåpa af brokad. Han stod sramför ett af lösa oljfärgstaflor inrättadt altare, hvars midtelparti föreställde en i guld och bjerta färger målad Mariebild. Gudtjensten bestod af böner som Popen läste, och at sånger hvari besättningen instämde. Flera röster voro utmärkt vackra. Efter gudstjenstens slut och sedan manskapet) aflägsnat sig, framträdde en ung officer och knäföll för Popen, som stod framför altaret. Popen läste en bön under det han höll boken i venstra och lade sin högra hand på ofsicerens hufvud. Derefter läste officeren en bön, och så gjorde Popen ett korstecken på hans hutvud och på begge kinderna, och slutligen på bröstet. Hvad denna ceremoni innebar, eller anledningen dertill sades vara, att officeren samma dag blifvit myndig och med detsamma tillträdt en ofantlig förmögenhet. En kort stund derefter var hela altardekorationen undanröjd. På nedersta däcket var ett ganskaj rymligt rum inrättadt till lokal för de sjuka. De lågo på höga, väl stoppade madrasser, med snygga filtar både på och under sig. Tre hade frossa och den fjerde hade afbrutit sitt högra ben. Det var redan försedt med gipsomslag; han åt med god smak och såg icke lidande ut. Der fanns beqvämt utrymme för 25 sjuka. Bland manskapet på alla fartygen såg jag ingen ötver medelåldern. Många voro dekorerade med medaljer, som buros midt på bröstet. Den vanliga föreställningen, atti det ryska manskapets anletsdrag skall spåras förtrycket, dåsigheten och fruktan, motsades af deras jemnmodighet och bonhommie. De samtalade sins emellan med stor liflighet; de rökade sina snuggor med stor belåtenhet, och de sågo alls icke mera förtryckta ut än våra båtsmän. Den stela hållningen mellan befäl och manskap var mindre än vid vår flotta. Då ett at de större svenska ångfartygen, fullastadt med passagerare, ankom, och den ompbord varande musiken uppstämde ryska solkssången (i parentes sagdt ganska vacker), så mannade den ryska besättningen genast reling och hurrade tre gånger med lust och fröjd. Derefter uppspelade den ryska musik kåren (30 man) genast svenska folksången, hvarunder manskapet och äfven befälet attogo mössorna. Då jag samma dag de första fartygen anlände besökte ett par af dem, var manskapets hvita beklädnad visserligen smulsig; men de r Ihade om natten och på förmiddagen haft svår! flväder med regn. Redan dagen derpå voro alle särdeles snyggt klädda, och vid de förnyade besök jag gjort på fiera af fartygen, har jag ingenstädes kunnat spåra den ryska osnygg heten. Visserligen kändes den vanliga lök lukten starkt, men denna växt är ryssarne: favoritkrydda. Jag kan tryggt påstå, att öf verallt rådde lika stor renlighet som på de svenska örlogssartygen. Särdeles märkligt va att så mycken renlighet kunde förefinnas om bord på Monitorerna; der utrymmet är så yt terst knappt under däck. Till det närbelägna Waxholm gjorde be fälet flitigt utfarter. Efter hvars och ens gra roddes sluparne af 6, 8 å 12 man. Båtarne alla hvitmälade, voro utmärkt vackra och för sedda med soltält. Bland de flera hundra a manskapet som dagligen i flera repriser be sökte Waxholm, der de qvardröjde gansk länge, observerades ingen enda berusad, ehur