Göteborgsposten – 17 augusti 1865, sida 2

— Naturligtvis har jag aldrig misstänkt honom; men ställ aldrig mera till mig denna fråga, Maud Ruthyn. Var det familjstolthet eller hvad var det som glimmade så trotsigt i hennes ögon då hon sade detta? Jag blef förskräckt — jag blef sårad och brast i tårar. — Hvad gråter min älskling för? Det var ej min mening att vara elak. Var jag elak, sade den på ett ögonblick till den vänliga och snälla kusin Monica förvandlade stolta lady Knollys, i det hon slog sina armar om min hals. — Nej, nej, icke det minsta; jag trodde blott att jag hade plågat er; och jag tror att det gör mig nervsvag att tänka på onkel Silas, men ändock kan jag ej hjelpa att jag nästan beständigt tänker på honom. — Och på samma sätt är det med mig, ehuru vi båda lätt borde finna någonting bättre att tänka på. Antag vi skulle försöka? sade lady Knollys. — Men först måste jag veta litet mera om denne mr Charke, och hvilka omständigheter som kunde föranleda onkel Silas fiender att om hans död utsprida detta nedriga förtal, som ej gjort någon det minsta godt, men förorsakat några personer så mycket lidande. Derigenom har ju onkel Silas blifvit, jag kan nästan säga, ohjelpligt olycklig; och vi veta alla huru det förmörkade min älskade fars lif. (Forts.)