Göteborgsposten – 17 augusti 1865, sida 2

drig i deras lif nekat sig sjelfva tillfrodsställandet af en enda fantasi, skulle den ock kosta hvad som helst rygga ej tillbaka ens för ett sådant vilkor, om böjelsen är häftig nog. Jag förstod ej ens till hälften detta stycke af verldslig psykologi, åt hvilket lady Knollys tycktes småle. — Stackars Silas, han sträfvade visserligen uppriktigt emot följderna, ty han försökte efter smekmånaden att få giftermålet upphäfdt. Men presten och värdshusvärden voro honom för mäktiga, och den unga ladyn var i stånd att hålla sin motsträfvige man qvar — och ett vackert byte visade han sig vara. — Och hon dog, stackars varelse, med brustet hjerta, hörde jag. — Hon dog i alla händelser omkring tio år efter giftermålet; men jag kan verkligen ej säga något om hennes hjerta. Hon blef visserligen tillräckligt illa behandlad, skulle jag tro, för att kunna dö deraf, men jag vet ej om hon var så känslig att hon skulle ha dött af denna anledning, om det ej var för att hon drack; man påstår att qvinnor från denna trakt ofta göra det. Det uppstod svartsjuka, naturligtvis, och brutala tvister och alla slags afskyvärda saker. Jag besökte Bartram-Haugh undet ett eller två år, ehuru ingen annan ville göra det. Men när sådana saker började inträffa, upphörde jag naturligtvis; det var utom all fråga. Jag tror ej stackars Austin någonsin visste huru illa det stod till. Och sedan kom denna förhatliga historia om den olycklige mr Charke. Ni vet han — han begick sjelfmord på Bartram.