Göteborgsposten – 17 augusti 1865, sida 1

våra närvarande kroppar ej skola räcka för alltid. De äro byggda för en tid och en plats af bekymmer — tydligen blott maskiner för att härda ut en kort tid. under hvilken de beständigt visa fel och bristfälligheter. Kroppen ligger allena och så bör det vara, ty det är tydligen den gode skaparens vilja; det är endast omhöljet som efter döden blir gömdt, såsom S:t Paulus säger, i ett hus som är af himlen-. Alltså, min älskade Maud, ehuru sådana tankar ibland skola oroa oss, är det ingenting med dem; och den stackars döda kroppen är endast den kalla ruinen af en boning som de hafva lemnat förrän vi göra det. Sålunda påstår ni att denna häftiga vind kommer blåsande mot oss från skogen derborta. Om det så är, Maud, kommer den äfven från Bartram-Haugh och den hemlighetsfulle gamle mannen der, som har fullkomligt rätt i att tänka att jag ej tycker om honom; och jag kan föreställa mig honom såsom en gammal besvärjare sitta i sin borg och utsläppa sina förtrogna andar med vinden för att inhemta nyheter om våra sysselsättningar här. Jag upplyfte mitt hufvud och lyssnade till stormen, som emellanåt dog bort på afstånd, emellanåt åter tilltog i styrka och dånade öfver och omkring oss, och genom qvällens mörker ilade mina tankar bort till Bartram-Haugh och onkel Silas. — Detta bref, sade jag slutligen, uppväcker olik: känslor hos mig. Jag tror att han är en sträng gammal man — är han det? — Det är nu tjugo år sedan jag sist såg honom, sva rade lady Knollys. Jag har ej sedan velat besöka hans hus