Göteborgsposten – 16 augusti 1865, sida 2

stad. Mina egna tärar ha ofta blifvit hämmande genom åsynen af andra personers, jag kan ej förklara af hvad orsak. Men jag tror att mängen erfarit samma underliga renktion. Begrafningen hade försiggatt, i enlighet med min sars korta men bestämda töreskrift, i all enkelhet och med obetydliga omkostnader. Naturligtvis funnos dock några gäster, och Anowis underhafvando följde äfvenledes likvagnen till det mausolcum, såsom det kallade, i parken, der han blef lagd vid min iäskade moders sida. Och så var denna sorgliga ceremoni öfverstanden. Sorgen qvarblef, men det följde dock ett visst lugn i jemförelse med de sista dagarnes själskakningar. Numera hade inträdt det stormiga väder som vanligtvis rader under vinterdagjemningen och hvilket liksom sjunger höstens liksung medan det bär vintern i sitt sköt. Jag älskar och har alltid älskat denna mäktiga obeskrifliga musik, ja en gang hotande och klagande, med dess underbara blandning af frihet och förtviflau i sitt ljud. Med denna aftons post erhöll jag, under det vi suto och lyssnade på stormen, ett bref med stort svart sigill och breda sorgkanter, paminnande om en enkas krusslor. Jag igenkände ej handstilen, men då jag öppnade brefvet, visade det sig vara från onkel Silas och hade följande lydelse: Min dyraste nitce! Detta bref skall sannolikt komma er i handom summa dag pa hvilken min ällskade broder Austins, er dyre faders qvarlefvor äterbringas i jordens sköte. Sorgliga ceremoni, hvaruti afständet, mina