Göteborgsposten – 16 augusti 1865, sida 2

onkel, icke är det mest lämpliga sällskap för hans myndling. Men på det uttryckliga vilkor att jag ej blir gjord till föremål för edra samtal — något som ej skulle bidrasa till att ingifva er en riktig och aktningsfull uppskattning af min person — använder jag ej min auktoritet för att omedelbarligen göra slut på ert umgänge. Då jag lästo detta postskriptum rodnade mitt ansigto liksom hade jag i detsamma erhållit ett slag. Onkel Silas var ännu för mig en främling. Hotelsen med hans auktoritet var för mig ny och oförväntad, och jag kände med ett styng af förödmjukelse hela betydelsen af den ställning i hviken min faders testamente försatt mig. Jag förblef tyst och räckte brefvet till min kusin, hvilken läste det med ctt slags leende tills hon kom till postskriptet. Hennes anlete, på hvilket min blick varifästad, vexlade plötsligt uttryck och med flammande kinder slog hon handen, med hvilken hon höll brefvet, i bordet framför sig samt utropade: — Har man någon sin hört maken till oförskämdhet! Hvilken elak gammal gubbe han är! En tystnad up stod under hvilken lady Knollys småfnysande blickade upp mot taket. — Jag ämnade ej, fortfor hon, tala om honom, men nu vill jag göra det. Jag vill säga allt hvad jag behagar och stanna qvar så länge ni tillater det, Maud; och ni behöfver ej vara det ringaste rädd tör honom. Verkligen: Göra ett omedelbart slut på vårt umgänge! Jag önskar blott att han vore här, så skulle han få höra något.