Göteborgsposten – 15 augusti 1865, sida 2

krig, skulle Preussen utan tvisvel, såsom förut nämnts, skynda att sförsäkra sig om Italiens allians genom att låta det få Venetien åt sig garanteradt. Det är ej troligt, att Ryssland skulle ha någonting häremot; ty det kan endast vinna på Österrikes försvagande. Frankrike ej heller, ty det vill Italiens stadgande och skulle genom Preussens sysselsättning med Österrike kunna ordna sakerna i Norden, såsom det behagade. Och England . . . fastän det har gagn af Österrike, skuile likväl icke gå i krig för det. Allt detta vet nu Österrike och våndas derför starkt under den italienska tryckningen. Det har sökt inleda någon öfverenskommelse med Italien, för att göra sig säkert för det, i händelse af en kamp i Tyskland; men fastän anbuden gått ut på Italiens erkännande af Österrike och underlättade internationela förbindelser, ha dess be mödanden likväl hittills icke lyckats. Italien har blott ett ord till svar. Det är detsamma som Napoleon III en gång uttalade: Italien till Adriatiska Hatvet, hvilket är detsamma som en fordran af Venetiens afträdelse till Italien. Det är sannolikt, att kejsar Frans Josef ännu icke velat acceptera en sådan tanke, men det är äfven säkert, att såväl Frankrike som England trycker på i den riktningen. Skulle emellertid Preussen alltför mycket kränka och såra Österrike i Tyskland och hertigdomena, kunde det bli en möjlighet, att Osterrike fattade ett raskt beslut, gjorde sig at med Venetien, hvarigenom det skulle på sin sida vinna såväl detta som Frankrike, fullständigt försona sig med ungrarne och kasta undan den tyska clique-politik, som redan gjort det så mycket ondt, för att istället hoptimra en stark sydslavisk makt, som kunde hindra Rysslands annars säkra framträngande mot söder och återupprätta jemnvigten i denna vrå af Europa. Det skulle då kunna hända, att frihetskampen i sjelfva Tyskland, hvilken förr eller senare måste stånda, blossade upp och folket derstädes ändtligen komme att afven idka realpolitik, sedan det vid ölmuggen så länge glömt sig sjelf och sin heder. Den dagen skulle systemet Bismarck äfven hafva spelat ut sin roll i Preussen. Antagligen kommer det för närvarande ej att gå så långt. Men är det icke möjligt, att Österrike heldre kastar sig i armarne på tillochmed en pariserkongress i enlighet med kejsar Napoleons förslag? Det europeiska gurglet torde komma att snart ökas med en gammal fråga, som dock är städse åter ny, nemligen frågan om Donaufurstendömena. Dessas furste har för sin starkt försvagade helsas skull måst resa till baden i Ems, men han hade ej väl hunnit till denna plats, för att der få lugn och helsa, innan han erhöll ett telegram om, att uppror utbrutit i furstendömena. tskilliga uppgifter gifva vid handen, att stormakterna förehafva någonting afgörande med dessa. Åtminstone berättas itrån Konstantinopel, att den europeiska gesandtkonferensen derstädes tänker skicka kommissarier till Bucharest, för att undersöka de i furstendömena sväfvande tvistefrågornas natur. Det har alltid varit vanligt att då kommissarier infunnit sig i Moldau eller Wallachiet, har äfven hospodarens fall varit så godt som säkert. Åtven denna gång ligger en sådan katastrof inom möjlighetens område och det är mer än sannolikt, att furst Couzas resa står dermed i samband. Det säges tillochmed redan, att porten utnämnt tvenne kaimahams (ståthållare), hvilka skola tillsvidare handhafva regeringen i Moldau och Wallachiet, tills stormakterna beslutat om tronens iterbesättande. Lyckas icke furst Couza återupprätta sig i de resp. hofvens gunst, torde den proklamation, hvarmed han för någon tid tog alsked af sina undersåter, har varit bang sista edshelsning, och stormakterna skola då ha ut utvälja en ny och bättre furste derstädes, IIlnruvida de, såsom en berlinertidn. vill påskina, skola dertill utse augustenborgaren, orde vara ovisst. Emellertid tyckas vi i all nöjlig tysthet ha upplefvat en ny detroniering. Denna fråga om Donaufurstendömena har mtagit en sädan akut karakter, att hon torligen skall öka behofvet af en kongress, om jemväl kunde taga henne om hand och rdna henne på ett sätt, som skulle bäst öferensstämma med furstendömenas egen sanna ördel. Skulle Österrike vara så alldeles emot tt som ersättning för Venetien taga nämnda inder om hand?