Göteborgsposten – 9 augusti 1865, sida 1

sorg. Huru outransakeliga äro ej försynens vägar! Jag, som ehuru några år yngre varit så mycket svagare, så mycket mera medtagen till kraft och själsförmögenheter, jag som blott är en börda, en helt och hållet öfverflödig varelse, har blifvit qvarlemnad på min sorgliga plats i en verld der jag ej längre kan vara till någon nytta, der jag blott har en sysselsättning — bönen, blott en förhoppning — grafven; och han, att döma efter utseendet så stark — så nödvändig för er — så nödvändig, ack! äfven för mig — har tagits bort! Han har gått till den eviga hvilan — för oss, hvad återstår väl annat än att böja våra hufvuden och sucka: ske Herrans vilja! Jag nedskrifver dessa rader med darrande hand, under det tårar skymma mina gamla ögon. Jag trodde ej att någon jordisk tilldragelse skulle så djupt kunnat röra mig. Från verlden har jag länge stått skiljd. En gång lefde jag ett lif af nöje — ack! af synd — liksom jag nu lefver ett af förskräckelse; men liksom jag aldrig var rik, så skall min värsta ovän medgifva att jag aldrig var girig. Mina synder ha, tack vare min skapare, varit mera af ett slag som leder till förbättring och ha följts af den bestraffning försynen bestämt. För verlden och dess intressen, såväl som för dess nöjen, har jag länge varit död. För de få återstående åren af mitt lif begär jag blott lugn och sätter min förtröstan till gifvaren af all god gåfva, väl vetande att hvadhelst må hända mig, är det hvad han pröfvar vara för mig bäst och nyttigast. Lycklig skall jag vara, min älskade niece, om jag under er nuvarande, i visst hänseende öfvergifna ställning kan vara af någon nytta för er. Min nuvarande re