Göteborgsposten – 9 augusti 1865, sida 1

blick — en man om tretiosex års ålder — klädd i en grå resdrägt, ej öfvermåttan väl gjord; ljushårig, fetlagd och med ett ansigte som uttryckte på en gång dumhet och list — i intet afseende lik en gentleman. Branston mötte oss, anmälde besöket och räckte mig de bref främlingen hade att framlemna. Min kusin och jag stannade för att läsa dem. Vetca är från din onkel Silas, sade lady Knollys, yidkörande det ena af de båda brefven med spetsen af sitt finger. — Skall han ha frukost, miss? — Naturligtvis, svarade jag, hvarefter Branston gick. — Läs det på samma gång som jag, kusin Monica, yttrade jag. Det var ett mycket besynnerligt brof och hade följande innehåll: Huru kan jag nog tacka min älskade brorsdotter för att hon ihågkommit sin gamle öfvergifne slägting i ett sådant ögonblick af sorg? Jag hade nemligen tillskrifvit honom några få som jag nästan tror osammanhängande ord nästa post efter min fars död. Det är dock i stunder af sorg och saknad som vi sätta mesta värdet på de band som äro brutna och längta efter anförvandters deltagande. Här följde en liten vers på fransyska, af hvilken jag endast kunde läsa orden ciel och Pamour. Vårt lugna hus här har blifvit förmörkadt af en ny