Göteborgsposten – 8 augusti 1865, sida 1

drig kan tro det onkel Silas någonsin kunnat uppenbara dem för den gode mr Fairfield. De närmade sig, dessa åsigter, mera de Svedenborgska visionerna än någon sats i engelska kyrkans hela lära. Jag läste med högtidligt intresse brefven, men kusin Monica erfor ej samma intryck af dem. Hon genomögnade dem med alltjemt samma leende — svagt och lugnt föraktligt — hvarmed jag tyckte att hon straxt i början betraktade dem. Det var anletsuttrycket hos en person som med nöje och intresse spårar utvecklingen af en karakter, hvilken han väl förstår. — Onkel Silas är mycket gudfruktig? frågade jag utan att just tycka om lady Knollys blick. — Mycket svarade hon, men såg ej dervid på mig och mildrade icke heller det .bittra leende, med hvilket hon genomögnade en passage i brefvet. — Ni tror således att han icke är det, kusin Monica? Hon höjde på hufvudet och såg rakt på mig. — Hvarför säger ni det, Maud? — Emedan jag tycker att ni tvifvelaktigt ler åt hans bref. — Gör jag det? svarade hon. Jag tänkte ej derpå, det var rent af en händelse. Saken är den, Maud, att din far alldeles misstog sig om mig. Jag har ingen fördom i afseende på Silas — har ej uppgjort någon teori om honom. Jag har aldrig vetat hvad jag skulle tänka om honom. Jag tror ej att Silas är en produkt af naturen utan att han är son af en Sfinx, och jag har aldrig förstått honom — det är alltsammans.