Göteborgsposten – 5 augusti 1865, sida 1

vid Kongl. Dram. teatern. Bref från Marstrand. D. 1 Aug. 1865. Tvenne veckor hafva förflutit sedan jag afskickade min förra epistel. Under denna tid har ny regering (d. v. s. direktion för nöjena) blifvit vald; men samtliga de valda hafva afsagt sig det stora förtroendet. Icke desto mindre har man ändock roat sig — fastän sans direction. Man har dansat, man har dansat och man har återigen dansat. Dock har man stundom äfven bjudits på några andra nöjen. Så t. ex. hade några musikvänner förliden Fredag arrangerat en ganska animerad konsert med thy atföljande barnbal. Konserten, som gass för fullkomligt utsåldt hus (4 a 500 personer) åhördes med största nöje. Derrid utfördes af åtskilliga amatörer och amatricer bland annat Rombergs Barnsymfoni. Efter konseriens slut börjades barnbalen och sedan barnen dansat sig trötta, fortsattes dansen af den mognare ungdomen. För öfrigt äro tvenne konserter gifna, den ena i salongen af hr Fritz Salmson, den andra i kyrkan af hr Thorsell. Nu väntas en konsert af mill Signe Hebbe och möjligen äfven en af fru Michaöli. Nästa Lördag d. 5 Augusti, H. M:t Drottningens södelsedag. kommer troligen att firas på sedvanligt sätt med bal etc. Ofvanstående är i korthet förteckningen öfver de nöjen, som varit och som stunda. Ett nöje, i mångens mer än mitt tycke det angenämaste, har jag dock såsom det bästa gömt till sist: jag menar neml. musiken på sjön om aftnarne. Intet af alla de nöjen Marstrandslifvet erbjuder torde kunna jemsöras med detta: Aftonen är lugn och fridfull, båtarae lågga ut från land, segeln svälla; — nu höras toner, echo svarar; skymningen faller, mörkret afbrytes här och der af bengaliska eldar, vattendykare o. dyl.; båtar mötas, man helsar på vänner och bekanta, man skämtar, man ler — och upplifvad och stärkt återvänder man hem efter en angenämt tillbragt afton; ifall man ej föredrager att stanna ute ännu en stund, ty Marstrandsnätterna med sin milda luft, sin angenäma svalka äro ej att försmå. För i dag har jag just intet nytt att tillägga, om ej några ord med anledning af mitt förra bref, hvilket synes ha väckt en viss oro i lägrei. — Atskilliga mer eller mindre skrifkunniga s. k. Marstrandsvänner ha nemligen i Göteborgs Handelsoch Sjöfarts-Tidning för d. 26 Juli debuterat med ett litet opus, hvilket skalle utgöra ett slags vederläggning at några yttranden i mitt bref till eder tidning. Huru många de skrifkunniga vännerna? äro vet jag visserligen ej, men om jag får döma efter beskaffenheten af den soppa de serverat, så måste kockarnes antal ej vara litet. Utomdess hafva de begagnat den ökända värdshusmetoden att dölja sin anrättnings svaghet genom tillsats al en massa förment skarpa kryddor. Men ej nog härmed: de uppträda äfven som sannskyldiga medeltidsridadare, ty liksom salig Don Quixotte göra de utfall på utfall mot en inbillad fiende, och för att riktigt kunna, gå såsom segervinnare ur simulakern, byta de om stridsfält. De insända icke sitt svar till Göteborgs-Posten, i hvilken tidning mitt bref var infördt, nej, de insända svaret till Handelstidningen; häraf följer, hvad som ock synes vara beräknadt, att en stor del af den publik, som läser fvännernas opus, ej har läst mitt bref, såsom infördt i en annan tidning. Hvad är då lättare än, såsom Åvännerna-gjort, att dråga ut några lösryckta satser, kursivera dem, förse dem med tillbörligt antal citations-, frågeoch utropstecken samt dessemellan ej lemna några bevis för olika åsigter, utan blott späcka alltsammans med anfall och insinuationer mot brefskrifvaren? Det är en känd sak att sanningen är naken och att derför hvar och en anser sig hafva rätt att påkläda henne efter behag. Jag för min del har eltersträfvat att presentera den värda damen så oklädd som möjligt; jag medger att detta ej vittnar om Åbon ton, men jag har ej haft någon teatergarderob till hands och skulle ej heller velat begagna mig deraf, icke ens för den stora lönen af en öfverciviliserad societets nedlätande bifallsleende. Vännerna deremot, som äro omän af verld, ha enligt alla konstens reglor så klådt och sminkat den värda damen sanningen, att hon nu visserligen är prosentabel. men tyvärr oigenkänlig. Icke desto mindre beskylla de mig för osanning, och till på köpet för osanning mot bättre vetande och detta blott och bart (jör att behaga publiken4. Tillåten mig en fråga värde vänner?! Hvilken publik till behag skulle jag sökt väcka intresse på sanningens bekostnad? Ej kan det väl vara för att behaga den stora publik, för hvilken J så ädelt och sjelfuppoffrande sjelsmant slagit eder till riddare? Ej kan det heller vara för att behaga den öfriga tidningsläsande publiken, ty bättre tankar måtte väl Svännerna ha om denna, än att den skulle finna mer behag i osanningen än i sanningen? Huru härmed än förhåller sig, ha vännerna dock begått det oförlåtliga felet, att beskylla mig för en så svår förscelse som osanning mot bättre vetande. Det hade åtminstone ålegat vännerna att uppvisa mina osanna påståenden och bevisa sina egna förmenta sanna genom något annat än exklamationer och insinuationer. Jag erkänner villigt att vissa af de uttryck jag begagnat i mitt förra bref kunna synas något skarpa och hållna i alltför mörk färgton; men den som mindre vill se till form än till innehåll skall dock ej kunna bestrida sanningen deraf. Att här ord efter ord bemöta Åvännernas lilla utflygt på skriftställarbanan lönar ej mödan; men då vännerna bland annat mycket med eller mot sin vilja missförstått följande yttrande i mitt förra bref neml.... för någon riktigt sjuk synes Marstrand. ej vara rätter ort att återvinna helsan: Lyxen, fåfängan, närheten till Göteborg m. m. gör att den frid och ro, som böra finnas d en sjukvårdsanstalt, här förgäfvas eftersökes, så vill jag här kortligen upplysa om min åsigt härutinnan. Det är sannt att en sådan herrlig och välgörande luft, sådana utmärkta båtar, så säkra båtkarlar och så godt tillfälle till segling som Marstrand erbjuder