Göteborgsposten – 4 augusti 1865, sida 2

Till Konungen. Vid Landskrona-Ielsingborgs-jernvagens invigning.) Helt nyss, o Kung! i ridderliga lekar Du gångarn tumlade kring hed och slätt, — bedriftens ättling ej sin art förnekar och lynnet röjer mannens anor lätt och hvad han brås på, om en fjellörns näste, om sparfvens bo inunder takets fäste. Bland gossar bläd, der är din lust och gamman, men, sjelf med lif och blod en svensk soldat, Du blandar allvar der med skämtet samman, vid mödan van, med faran sjelf kamrat; så blir det fröjd och skola i förening och Axevalla får id och mening. I dag — förändrad scen! — förbi är striden, förstummadt vapengnyt och trummans ljud; Du sitter här midt i idylln och friden, en vänsäll drott vid borgarns gästabud; det är den enkla, lätta öfvergången tran lägret, bivuaken, till salongen. Det är den nya tiden, ingen annan, hon med välsignelse i tysta värf, som bjöd Dig hit. Sin eklösskrans från pannan, Kung! hon Dig räcker, som sin kärleks skärf; och Flora, som står utanför och tittar, ser dertill, hvad af rosor bäst hon hittar. Men denna fest, der i naturens sköte, i sommargröna parkers frida tjäll, två syskonstäder ha i dag stämt möte, betyder mer, än fägnad för en qväll; ej dagens gjorda gerning blott vi fira, men framtiden, som skall utur den spira. Vi fira stunden, då Du lät dem Jjuda, Monark, de måktiga invigningsord, som ungdomsfriskt, som nyfödt lif bebuda åt denna sydlindsbygd i gammal Nord; hvad möda verket kräft, vi ångra icke, men från i dag vi helst dock framåt blicko. Hvad under! men af dem, som tidens vilja energiskt skapar. Ifrån Mälarns skär oss inga afstånd såsom fordom skilja, blott rymden af — en sommardag det är. Landskrona, Helsingborg, mot Norden sträcker sitt handslag hvar, — det till en trio räcker. Hvad under, Konung! från ditt slott, den höga tessinska borgen mellan haf och sjö, har nu Du söderut, — vänd dit ditt öga! — ju nästan några steg blott, Tychos 8; och straxt åt höger sen, ett litet stycke, det segellyllda Sund med Kronborgs smycke. Se detta är på sitt vis det sublima i våra dagars tid, en trolldomskraft, som ingen siare i fordomtima har drömt, hvad dristig dröm han eljest haft: att göra rummet, rymderna, till inga och timmar in uti minuten tvinga. Se detta är triumf! Men det är mera, det är en lycka, som ej fanns förut; låt hypokondern ängsligt grimacera, vi gå framåt, det år dock visst till slut! det rör sig, pulsarna gå mera lätta, — vårt sekels hälsa ligger just i detta. Hvar genom vilda skogar, tiomila, igenom ödslig dalgång, sprängda berg, den tämjda eldhäst frustande ses ila, allt omgestaltas och får annan särg; det växer skördar på den ljung han trampar och guld hans hof ur öknens sandhaf stampar. Du, Konung, gläds åt hvarje dag som denna, den åt din krona ger en perla mer! Hur svenska svärdet biter, väl vi känna, hur svenska spaden, hackan, — här du ser; och ärligt karlatag. det Ika gäller, om väg det bryter eller björn det fäller. Hell dig, kung Carl! hvarhelst det mandom kräfves, der är Du främst, men freden har också af idrott nog, vi vänta ej förgäfves, att älven der Du skall ibland oss stå; som hittills för oss an i slutna leder till arbetets bedrift, till mödans heder! Orvar Odd. UX— —