Göteborgsposten – 4 augusti 1865, sida 1

Korrespontens från Köpenhamn. Den 2 August. Dagbladet? afslöt i Lördags en följd af väl skritna artiklar, hvilka under rubriken: Ministeren Monrad, en återblick, belyste denna ministers egendomliga ställning och de resultater, dess tillkomst i December 1863 bragt öfver vårt fädernesland. Efter hvad man kunde vänta, går Dagbladetsförnämsta besvär mot Monrad ut derpå, att han i ect så kritiskt ögonblick som hösten 1863 lät förmå sig att aflösa Jlall och sålunda hindra konungen från att, medan tid ännu var, före krigets utbrott fatta ett afgörande beslut och med lif och själ ansluta sig till ett af de bestående partierna, antingen det mnationult-liberala, hvars stora flertal då skulle med entusiasm slutit sig omkring Hall, eller det resktionära, hvars ledare måhända då kunde skaffat Danmark en uppgörelse med Tyskland, avilken skulle varit att foredraga sramför den som nu kommit. Dagbladetmenar, att hvartdera af dessa alternativer skulle ledt till ett bättre resultat än den obestämdhetens och tviflets anda, som insmög sig såväl i statsstyrelsen som hos folket med den kompromissminister, som samlade sig omkring Monrad, och hvilken erhöll en olycklig näring genom konseljpresidentens vacklande hållving gentemot hofvet och det reaktionära partiets onda ingifvelser. Efter att först ha begått det telet, att i det kritiska ögonblicket örvertaga ministeren, begick Monrad det nästa genom att qvarblifva i ministören, sedan det måste ha blifvit honom klart, art hans politik icke harmonierade med konungens och endast understöddes af den majoritet inom folket, som dock skulle med ojemförligt större glädje och tillit ha sett styrelsen lagd i Halls händer. Med andra ord: Monrads förnämsta fel låg deri, att han i farans ögonblick, då icke den danska monarkien, ja, ej ens konungariket Danmark, utan så till sägande endast det nationalt-liberala partiet af danska folket skulle strida mot de tyska stormakterna, gjordo den redan förut stora missproportionen i de stridande partiernas styrka ännu större genom att Kasta oenighetens fackla in i denna lilla skara, försvaga dess anda och göra den tvehågsen angående kampens slutliga mål. Det var den säd, som såddes d. 24 Dec. 1863, som spirade upp under den olyckliga vintern 186 1 och hvars frukter Danmark inhöstade d. 30 Oktt samma år. Dagbladet har derföre på viss. sätt rätt, då det anmärker, att ingen man i Danmark var mindre berättigad att i riksrådet rösta nej mot freden, än just biskop Monrad, hvars experimenterande bemedlingspolitik gentemot partierna inne i landet försvagat itvern hos alla, utan att väcka tillit hos någon, och hvilken genom sitt oförsvarliga afbrytande af londonerkonferensen beröfvat Danmark många tusenden danskttalande slesvigare, utan att till gengäld skafla det annat, än den militära törödmjukelsen vid eröfringen af Als. Vi ha i korthet sammansattat innehållet at dessa Dagbladets artiklar, emedan den omständigheten, att de framkommit ungefär samtidigt med det allmänt utspridda ryktet om biskop Monrads afresa från sitt sädernesland, kanske för alltid, satt personers medlidande å ena och förtalslusta å andra sidan i stark rörelse. Vi danskar äro ett mycket ömhjertadt folk, och så fort en olycka ligger något aflägsen i tiden, äro vi hugade att förgäta den och hysa medömkan öfver att Nemesis senare träffar dess upphofsmäån. Det är just det, som händt biskop Monrad. Ilans anseande som statsman är rubbadt i sina grundvalar och å andra sidan vill intet af partierna här hemma erkänna honom såsom sin ledare. Nedslagen häröfver, synes biskopen nu vilja lemna sitt fosterland, och bilden af en utvandrare-samilj upprör till den grad allmänheten, att hon alldeles förgäter det tunga ansvar. som denne man frivilligt, medvetet och med sjelfförtroende påtagit sig, och tillskrifver Dag