Göteborgsposten – 2 augusti 1865, sida 2

— Mary, hör du? hvad är det? Det måste vara någonting förskräckligt. Bullret var så starkt att tillochmed det solida golfvet i mitt rum darrade, och mig förekom det som om någon kolossal man brutit sig in genom det öfversta fönstret och skakade hela huset vid sitt nedhoppande. Jag fann mig stående vid min egen dörr, ropande: Åhjelp, hjelp! mord, mord! och Mary Quince, halft skrämd från vettet, vid min sida. Jag kunde ej göra mig den minsta föreställning om hvad som tilldrog sig. Det var tydligen någonting i högsta grad rysligt, ty mrs Rusks skri ljudade gång på gång med oförminskad styrka, ehuru de läto något instängda, såsom om dörren varit tillstängd om henne; och nu hördes klockan från min fars rum ursinnigt ringa. — De försöka utt mörda honom! ropade jag och sprang framåt galleriet till hans dörr, följd af Mary Quince, hvars likbleka ansigte jag aldrig skall forgäta, ehuru hennes böner endast läto som ljud utan betydelse i mina öron. — IIlitåt! hjelp! hjela hjelp! ropade jag, försökande att med vald öppna dörren. — Stöt upp den, stöt upp den, för Guds skull! han ligger tvärs framför den, ropade mrs Rusks röst inifrån; stöt upp den. Jag kan ej röra honom. Jag ansträngde mig allt hvad jag kunde för att få upp dörren, men förgäfves. Vi hörde steg nalkas. Husets manliga personal skyndade till stället under rop saduna som: håll ut en stund; här äro vi; allt i ordning, 0. 8. v.