Göteborgsposten – 1 augusti 1865, sida 2

Detta var det längsta tal jag någonsin hört ur min faders mun, både förr och senare. Han återtog hastigt: Ja, du och jag, Maud, skola lemna ett vittnesbörd och öfvertyga verlden. Han kastade en blick omkring sig, men vi voro allena. Trädgarden var nästan alltid folktom, och få besökande nalkades huset från denna sida. — Jag har talat för linge, tror jag; vi äro barn till det sista. lLemun mig, Maud. Jag tror mig nu ma dig bättre än jag gjorde förut, och jag är nöjd med dig. Ga, barn; jag vill sit:a här en stund. Om han förvärfvat sig nya föreställningar om mig, så hade äfven jag af detta samtal fått sådana om honom. Anda dittills hade jag ingen id om hvilken passion som ännu glödde inom denna åldriga barm, eller huru fullt at enerai och ed detta ansigte, vanligen sa allvarsamt och stelt, kande synas. bå jag lemnade honom sittande på trädgårdsstolen voro spären af denna storm i hans dr inn synbara Hans rynkade ögonbryn, glimmande ögon och härdt sammantryckta mun visade ännu den sinnesrö relse som, da den yttrar sig hos en gammal gubbe, synes så förskräcklig och oroande för vissa personer.