Göteborgsposten – 1 augusti 1865, sida 2

Hon såg öfverraskad ut. — Nej, miss Ruthyn, visst icke, nej, nej. Mr Rathyn och jag ha blott talat om saken. Han föreslog ej att jag skulle nämna detta eller något annat för er, miss Ruthyn icke det ringaste. , — Jag visste ej förut, att onkel Silas var så gudfruktig. Han log med ett lugnt leende, såg långsamt uppåt och skakade på hufvudet liksom beklagande min föregående okunnighet. — Jag säger ej, yttrade han i det han åter såg på mig, att det ej flnnes några tå och obetydliga punkter i hans bekännelse, hvilka jag ej skulle önska annorlunda. Men detta är, såsom ni förstår, rent spekulativa saker. Deremot bekänner han i allt väsendtligt kyrkans lära — ej i den förvända moderna meningen, utan i den egentliga, ursprungliga. Väl om det bland oss funnes flera af samma sinnelag som han — ja äfven på kyrkans högsta platser. — Han är i penningeafseenden i ganska besvärad ställning, forttor adjunkten som var en god man ehuru icke synnerligen fint upptostrad. Det var honom svårt — ja rent af omöjligt — att subskribera bidrag till våra små kassor och barmhertighetsinrättningar, och jag brukade säga honom, ty det var verkligen min åsigt, så djup var hans känsla och förmåga att uttrycka den, att det var angenämare att få nej af honom än ja af andra. FPAUAAN