Göteborgsposten – 1 augusti 1865, sida 2

tre år var jag adjunkt i Feltram, och under denna lång tid kan jag säga att jag hade den äran att vara en myc ket triägen gäst på Bartram Haugh; och Jag tror verklige att jag aldrig haft förmånen och lyckan att vara bekan och i sällskap med en så, jag kan säga högeligen erfarer kristen som min beundransvärde vän Mr Ruthyn, af Bar tram Haugh. Jag försäkrar er att jag betraktar honon som ett fullkomligt helgon; ej i papistisk mening natur ligtvis, men i den högsta som var kyrka tillater, förstår n — en man som star fast i tron, tull af tro — nad oci tro — alltigenom exemjlarisk ; och jag har ofta vägat suck: öfver, miss Ruthyn, att sörsynen i sin hemlighetstulla vis het skul le hafva ställt honom så vidt skiljd fran sin bror er ärade fader. Hans inflytande och skulle sasom jag vagar hoppas, ha blifvit välsignadt med framgång, och kanhändvi — min värderade rektor, och jag — skulle ba sett horon oftare i kyrkan än vi, jag såger det med ledsnad, gjort. llan skakade litet på hufvudet och log med sorgsen sjelf: belåtenhet i det han sug på mig genom sina blåa glasogon samt eftertänksamt läppjade på ett gas sherry. — Ni har ofta sett min onkel? — Ja ofta, miss Ruthyn, jag kan verkligen säga ofta — hufvudsakligen i hans cget hus. Hans helsa är dalig verkligen eländig — han har verkligen lidit djupt sason. ni utan tvitvel vet. Men lidanden äro, min dyra mis: Ruthyn, såsom dr. Clay sistlidne Sondag så väl anmärkte visserligen olycksbadeande täglar, och detta ouktadt likne de i andlig mening de kor ur, som födde proteten. Och då de besöka den troende, komma de med föda för själen.