Göteborgsposten – 1 augusti 1865, sida 1

tala om din onkel Silas — jag har mina skäl härför. Förstår du fullkomligt mina vi-kor? — Ja, sir. — Din onkel Silas, sade han plötsligt, antagande en högljudd och stolt ton, som lät nästan outhär ig från cn så gommal man, är nedtryckt under en anthändlig skam. Jag korresponderar ej med honom — jag sympatiserar cj med honom — jag har aldrig rätt gjort det. Han har blifvit religiös, och så till vida är det bra; men det finnes suker hvilka icke ens religionen borde lata en man underkasta sig, och af hvad jag kunnat inhemta bär han — den person som först blifvit anfallen, den oskyldiga ersaken till denna stora o ycka — förtalet med en lugn likgiltighet som lätt kan missförstås och hvilken ingen Ruthyn borde låta komma sig till last under dylika omständigheter. Jag sude honom hvad han borde göra och erbjöd honom att för ändumålet öppna min börs; men han ville ej, han lydde aldrig mitt råd utan följde sitt eget, och sorgligt och ranhedrande var det skeppsbrott hav gjorde. Det är ecj just för hans skull som jag st at och arbetat för att borttvå det bränumärke hans olycka satt på oss. Han bry sig sjelf litet om det, tror jag; han är ödmjuk, ödmjukare än jag. Han sörjer mindre för sina barn än jag för dig, Maud; han är sjelfviskt försjunken i det tillkommande — en svag drömmare. Jag är ej en sådan. Jag tror det vara en skyldighet att sörja för andra än sig sjelf. En gammal familjs karakter och anseende är ett särskilt arf — heligt, men förgängligt; och ve den som förstör detta arf eller åter det förstöras!