Göteborgsposten – 31 juli 1865, sida 2

och var säker, mitt dyra barn, jag någongång skola vara i stånd att gifva er kännbara beris på min tacksamhet och tikllgifvenhet — ni förstär. ÅÄÅkdonet vänta vid idegranshäcken och jag måste ga. Ni ej väntade att få se mig här; jag skola framtrada lika plötsligt en annan gång. Det vara ett sto:t nöje för oss bada, detta tillf.lle att tar gu afsked af hvarandra. Farvål: dyraste lilla Maud. Jag aldrig skola upphöra att tänka på er och huru jag på nagot sätt kunna vedergälla den vänlighet och godhet ni visat för stackurs m:me. Min hand hängde ned vid min sida; hon fattade endast i tummen, hvilken hon skakade i sin breda hand sumt betraktade mig under det hou höll den, som om hon uttunderade nagon elak plan. Derefter yttrade hon plöteligt: — Ni alltid skola minnas m:me, tror jag, och jag skola å min sida minnas er. Nu farväl, och jag hoppa: ni förtjena. Det stora mörka ansigtet kastade ännu en blick mig, hvarefter m:me med nickning på hufvudet och s as modisk skakning af min fängs ade tumme vände sig on och började gå med snabba steg bort öfver den ojemn: stigen. Jag rörde mig ej från stället förrän hon ulldele: torsvunnit ur sigte. Håändelser af sådant slag åstadkommo ingen förändring hos min fader; men för öfrigt fanns intet enda ansigte pi Knowl som ej uppklarnat efter m:mes afresa. Min energ hade återvändt, mina lifsandar blefvo förnyade. Jag kun