Göteborgsposten – 31 juli 1865, sida 2

Ickedestomindre var mitt sinne obeskrifligt lättadt. Jag skref det mest glädtiga bref till kusin Monica, och undrade hvilka ploner min fader fattat rörande mig; om vi skulle stanna hemma, fara till London eller resa utrikes. For det senare — i några hänscenden det angenämaste arrangementet — hade jag likväl en obestämd fasa. Jag oroades nemligen uf en hemlig öfvertygelse att om ni begåfve oss utrikes, skulle vi träffa m:me, hvilket för mig vore detsamma som att möta min onda genius. Jag har mer än en gång sagt att min fader var en besynnerlig man, och läsaren bör nu ha funnit att det var mycket hos honom som ej var lätt att förstå. Jag undrar ofta om jag, ifall han varit mera meddelsam, skulle ha funnit houom mindre besynnerlig än jag formodade, eller ännu mera besynnerlig. Saker som gjorde ett dju:t intryck på mig syntes ej röra honom det minsta. M:mes afresa samt de omständigheter som voro förknippade med densamma syntes för mitt barnsliga sinne såsom tilldragelser af allra största vigt. Ej en enda af husets innevånare voro likgiltiga för hvad som tilldragit sig derstädes med undantag uf dess herre. Han nämnde aldrig vidare en halfdragen anda om m:me de la Rougierre. Men det tycktes nu i hans sinne ha uppstått något nytt bekymmer, om i sammanhang med m:mes afskedande och afresa eller ej kunde jag ej säga.