Göteborgsposten – 31 juli 1865, sida 2

de åter fröjdas åt solens sken, ät blommorna, åt foglarnes sånger och hela naturen syntes mig skön och herrlig. Då den första känslan af lättnad gått ötver, kunde då och då minnet af m:me de la Rougierre up dyka och stö:a min frid samt hennes hotelse åter genhuda i mina öron och ingitva mig ett ögonblicks känsla af förskräckelse. — Oroa er aldrig för det, miss, utbrast mrs Rusk. Sådana menniskor äro sig aila lika. Ännu har man aldrig sett en skurk som, då hans skurkstreck blifvit upptäckta och man kör bort honom, ej hotar de hederliga menniskor han lemnar efter sig med allt slags ondt. Sa var det med Martin, skogvaktaren, och så med betjenten Jervis; jag mins väl jag deras hotelser när de gingo sin väg, och Gud vet hvad ondt de ej svuro på att göra, men hvem hörde väl nånsin af dem sen? De hota alltid på samma sätt, sådant slags folk — ej för det jag inte tror hon skulle vilja om hon bara kunde; men se just deri ligger det, hon kan ej göra nägonting annat än bita sina naglar af ilska och svära öfver oss, nej det kan hon inte — ha, ha, ha! På detta sätt blef jag lugnad. Men m:mes elaka och hotande blick aterkom gång efter annan för mitt minne och då sjönk mitt mod och jag fruktade att hon skulle åstadkomma en olycka hvars beskaffenhet jag ej kunde tänka mig. Hon hade i sanning spelat sitt lilla parti väl. Hon hade lemnat rädslan qvar hos mig, och då hon ej i verkligheten kunde vara närvarande plågade hon mig i mina drömmar.